Dagens Poplåt: Blue Valentine

Tom Waits - Blue Valentine

Alla hjärtans dag har snart passerat, dagens grej är som bekant kärlek. Lite småartiklar i tidningar, bloggar fyllda av tips på kärlekslåtar och av någon okänd anledning har jag lyckats få lyssna på en mängd sådär jobbigt gulligt kära människor som berättat vad deras respektive har gjort för söta saker mot dem för att piffa till kärleken sådär lite extra just idag.


Självklart på den här klyschornas nationaldag måste även jag ägna mej åt klichéer, om än åt motsatt riktning. Dagens låt har följaktligen varit Tom Waits gamla Blue Valentine. En liten avskalad pärla, uppburen av en enkel gitarrslinga låter herr Waits sin röst segla ut och fylla ut all rum med en saknad och en tomhet som bara han kan. Det är egentligen en väldigt waitsisk låt, som för mej framkallar de där känslorna som hans låtar gör när de känns som mest. Den framkallar bilder av en slagen man på ett sunkigt hak som beskrivs som bäst i en roman av Charles Bukowski. Titelns blue och framsidan på skivan den återfinns på säger nog egentligen allt om låtens atmosfär som behövs sägas.

Jag har egentligen inga problem med alla hjärtans dag, men jag tycker att Blue Valentine är den perfekta motsatsen till hur allting ska vara en dag som denna.

Konstgjord andning?

Funderar så smått på att faktiskt kanske börja uppdatera den här bloggen med jämna mellanrum igen. Vi får se vad det blir av det, konstgjord andning för en månads extra liv eller kanske till och med permanent återupplivning. Den som kikar in med jämna mellanrum lär bli varse. Men så länge, håll till godo..

That Joke Isn't Funny Anymore

Den absolut roligaste serien med böcker jag hittat måste vara Continuums serie 33 1/3. Varje del består av att en författare/skribent/musiker skriver om en specifik platta som den gillar eller har ett speciellt förhållande till. De böcker jag hittills läst i serien har varit ett riktigt nörderifrossande kring personliga favoriter som In The Aeroplane Over The Sea och Unknown Pleasures (även om den kanske går in lite väl hårt för att döda alla myter kring Joy Division).

I veckan gav jag mej på Joe Pernice från Pernice Brothers bok om The Smiths The Meat Is Murder. En platta med The Smiths som jag inte riktigt vet vad jag har för relation till, den har aldrig varit den plattan jag sett som deras främsta. Men nu när min värsta Smtihs-besatthet gått över har jag insett att det är den enda av deras skivor jag faktiskt lyssnar på med jämna mellanrum. Om det sen betyder att det kanske är en av deras bästa skivor eller om det bara är så att de andra är alldeles för laddade med en viss period av mitt liv är en annan fråga.

Vad jag förväntat mej av boken vet jag inte riktigt. De jag läst tidigare i serien har varit faktaspäckade och intressanta beskrivningar av skivor jag håller väldigt nära, denna kände jag mej bara lite nyfiken på och den fick följa med i beställningen när jag skulle fixa fram lite fler delar i serien. Jag hade aldrig kunnat ana vilka känslor boken skulle framkalla i mej.

Meat is Murder handlar egentligen inte så mycket om skivan, eller det gör den men inte i avseendet att det är en bok fylld med fakta och nörderier. Istället gör Pernice en skönlitterär avhandling på 100 sidor som kretsar kring en tonårig pojke i en förort till Boston på mitten av 80-talet. Huvudpersonen lyssnar givetvis på Smiths och boken utspelar sig i samma veva som Meat Is Murder släpps. Jag har svårt att sätta ord på boken, den ligger nästan för nära. En tonårsperiod med allt det innebär, första fyllorna, tjuvrökning, nåt slags sexuellt uppvaknande, utanförskap och att hitta något större i musiken. Det träffar så hårt, ibland får man nästan visioner av sig själv i sitt pojkrum lyssnandes på The Smiths och känna att Morrissey är den ende i hela världen som förstår något över huvudtaget och lyckas sätta ord på precis alla känslor man har. Det blir på gränsen till jobbigt läsande ibland. Man tittar för mycket inåt, ser så mycket av sig själv och får perspektiv hur det är/var att vara tonåring i en småstad. Självklart är den inte helt fri från sina nördiga inslag, kan man sin Meat Is Murder kommer man att känna igen textfragment från den eller passningar till låtar inbakade i boken. Något som gör läsningen ännu bättre. Sammantaget är det en grymt bra bok, även om den kanske inte lyckas hålla riktigt alla 100 sidor. Men det är garanterat, likt High Fidelity, en bok som berättar väldigt mycket om mitt eget liv och en bok som jag kommer att återvända till.

Och jag kommer absolut att köpa in ett nytt gäng böcker i 33 1/3 serien. Skivor som Stone Roses, Forever Changes, Rid Of Me, Ok Computer Daydream Nation och en rad andra såväl jättekommersiella som smala plattor som känns intressanta att läsa om. Jag rekommenderar att kika efter att kolla om det finns en del om någon platta som ni gillar. Man kan bland annat kolla i deras blogg

Control

Filmfestivalen i Cannes avslutades för några dagar sedan. Många intressanta regissörer tävlade med sina nya filmer, bland annat alltid sevärda Wong Kar-Wai, Emir Kusturica och Quentin Tarantino. Den filmen som jag kommer längta allra mest efter att få se på svenska biografer till hösten är Anton Corbijns debutfilm Control som handlar om Joy Division sångaren Ian Curtis liv. Boken är delvis byggd på Ians fru Deborahs biografi om honom, Touching From A Distance. I rollen som Ian återfinns 27-årige Sam Riley som gör skådespelardebut, han jobbade på ett lager när han fick rollen. Deborah Curtis spelas av Samantha Morton som är den enda etablerade skådespelaren som medverkar. Filmen kostade bara £3 miljoner att göra, det mesta finansierat ut Corbijns egna ficka. Filmen fick ett riktigt bra mottagande i Cannes, den vann priser för bästa nya regissörer, bästa europeiska film samt ett hedersomnämnande i ytterligare en kategori. Jag tycker det verkar hur spännande som helst och riktigt längtar efter att få möjlighet att se den.

Eternal Life

Det finns alldeles för många rockstjärnor som har dött alldeles för tidigt. Många av dem har efter sin död fått kultstatus och deras musik lever vidare, den blir något som generation efter generation upptäcker och tar till sig.



Ben sådan artist är Jeff Buckley. Idag, 29 maj är det tio år sedan Jeff Buckley gav sig ut på en simtur i Memphis som han aldrig kom tillbaka levande ifrån. Likt sin far Tim var han en briljant musiker som försvann alldeles för tidigt. Debutplattan Grace är en modern klassiker och ett otroligt bra album. Låtar som Last Goodbye, Lover, You Should Have Come Over, Grace och hans tolkning av Leonard Cohens Hallelujah är alla magnifika låtar. Det är helt enkelt en kanonskiva, en sådan som borde finnas i varenda skivsamling. Tyvärr hann det aldrig komma en riktig uppföljare. Dubbeln Sketches (For My Sweetheart The Drunk) släpptes ofärdig, han höll på att spela in den när han dog. Den vittnar om vilken duktig musiker han var. Hans ofärdiga låtar håller väldigt hög klass och trots att det är sketcher, utkast till låtar så är även det en väldigt bra skiva. Det är alltid lätt att spekulera kring vilka mästerverk en artist hade kunnat åstadkomma eller hur hans fortsatta karriär hade kunnat se ut. Men jag nöjer mej med att konstatera att Jeff Buckley släppte en ruskigt bra debut som följdes upp av ett väldigt bra, halvfärdigt album. Han hade en röst som är gudomlig och han som han verkligen visste hur han skulle använda.

Jeff Buckley är också ett väldigt tydligt exempel på en cynisk musikbransch. Så mycket återutgåvor, släpp av uddaspår, liveskivor och dvd:er är det nog få som lyckats släppa efter sin död. Jag funderar lite på om publiken verkligen vill ha allt detta? Eller om det bara är skivbolagen som ser en möjlighet att kapitalisera på en död stjärna? Personligen tycker jag det är synd att släppa spår som det kanske inte var meningen att han skulle släppa, vissa låtar mår bäst av att aldrig möta en publik (undantaget Sketches som faktiskt fungerar i sin helhet).

Hur som helst, idag är det tio år sen Jeff Buckley dog. Jag lyssnar en vända på Grace och inser hur fantastisk han faktiskt var. Och att Last Goodbye är en helt underbar låt.

Dagens Poplåt: Vingslag

Kalle J – Vingslag


Jag tyckte Kalle J verkade väldigt sympatisk när han dök upp härom året. Bland alla svenska electropopband som kom fram ungefär samtidigt tyckte jag att Kalles första EP:s stack ut bland mängden. Sen kom fullängdaren Om Du Lyssnar Noga som jag på det hela taget tyckte var en besvikelse, lite ojämn och saknade en del av det där som gjorde att han verkligen stack ut från mängden. Men nu i och med nya singeln har jag fått tillbaka min tro på honom. De inledande, samplade stråkarna som bygger Vingslag är helt briljanta, jag blir snudd på mållös. Jag kan lyssna på den här låten gång på gång på gång och fortfarande slås av hur perfekta stråkarna låter. Det är luftigt, svävande och somrigt. Tillsammans med det bakomliggande beatet blir det en riktigt fin lite poplåt som funkar lika bra på ett dansgolv som i ipod-hörlurarna. Detta känns som en klockren kandidat till att vara en av mina största sommarhitar, och jag har faktiskt börjat längta till dess att Kalle J ska släppa platta nummer två, finns det fler låtar som Vingslag på lager kan det faktiskt bli hur bra som helst.

Dagens Poplåt: Selfish Jean

Travis – Selfish Jean


Travis är väl kanske inte på något sätt världens roligaste band. Ett gäng skottar som gör radiovänlig popmusik typ. Trots det har jag ganska länge haft ett ganska ohälsosamt förhållande till dem. De har varit laddade med en massa känslor och associationer, eller det är kanske främst deras andra album, The Man Who. Det är nog den enda plattan i min skivsamling med en sådan laddning att man inte ens överväger att plocka fram och lyssna på den. Den tillhör det förgångna. Trots att det är en relativt sympatisk popplatta har den fått ligga och samla damm i en massa år (bortsett från alla gånger min mor lånat den av mej men nu har hon skaffat ett alldeles eget exemplar av skivan och min får mest stå). Efter The Man Who kändes Travis inte alls speciellt intressanta eller spännande, singlarna på de två efterföljande skivorna skapade inte direkt något sug hos mig att börja lyssna på dem igen och skapa nya associationer till deras musik. Det är först nu, efter att ha blivit tipsad om deras senaste singel Selfish Jean jag visat dem något som helst intresse igen. Det gjorde jag förmodligen rätt i för det kan vara den bästa singeln de har släppt ifrån sej. Det låter som att de står med ena benet någonstans kring Martha & the Vandellas och Supremes och andra benet förankrat i Doves magnifika Black & White Town. Det är glatt, souligt och euforiskt. En livfull rytmsektion blandat med en alldeles utmärkt popmelodi. En självklar stämningshöjare och den förtjänar definitivt att bli sönderspelad på radio.

Man kan lyssna på den här>>