Den absolut roligaste serien med böcker jag hittat måste vara Continuums serie 33 1/3. Varje del består av att en författare/skribent/musiker skriver om en specifik platta som den gillar eller har ett speciellt förhållande till. De böcker jag hittills läst i serien har varit ett riktigt nörderifrossande kring personliga favoriter som In The Aeroplane Over The Sea och Unknown Pleasures (även om den kanske går in lite väl hårt för att döda alla myter kring Joy Division).
I veckan gav jag mej på Joe Pernice från Pernice Brothers bok om The Smiths The Meat Is Murder. En platta med The Smiths som jag inte riktigt vet vad jag har för relation till, den har aldrig varit den plattan jag sett som deras främsta. Men nu när min värsta Smtihs-besatthet gått över har jag insett att det är den enda av deras skivor jag faktiskt lyssnar på med jämna mellanrum. Om det sen betyder att det kanske är en av deras bästa skivor eller om det bara är så att de andra är alldeles för laddade med en viss period av mitt liv är en annan fråga.
Vad jag förväntat mej av boken vet jag inte riktigt. De jag läst tidigare i serien har varit faktaspäckade och intressanta beskrivningar av skivor jag håller väldigt nära, denna kände jag mej bara lite nyfiken på och den fick följa med i beställningen när jag skulle fixa fram lite fler delar i serien. Jag hade aldrig kunnat ana vilka känslor boken skulle framkalla i mej.
Meat is Murder handlar egentligen inte så mycket om skivan, eller det gör den men inte i avseendet att det är en bok fylld med fakta och nörderier. Istället gör Pernice en skönlitterär avhandling på 100 sidor som kretsar kring en tonårig pojke i en förort till Boston på mitten av 80-talet. Huvudpersonen lyssnar givetvis på Smiths och boken utspelar sig i samma veva som Meat Is Murder släpps. Jag har svårt att sätta ord på boken, den ligger nästan för nära. En tonårsperiod med allt det innebär, första fyllorna, tjuvrökning, nåt slags sexuellt uppvaknande, utanförskap och att hitta något större i musiken. Det träffar så hårt, ibland får man nästan visioner av sig själv i sitt pojkrum lyssnandes på The Smiths och känna att Morrissey är den ende i hela världen som förstår något över huvudtaget och lyckas sätta ord på precis alla känslor man har. Det blir på gränsen till jobbigt läsande ibland. Man tittar för mycket inåt, ser så mycket av sig själv och får perspektiv hur det är/var att vara tonåring i en småstad. Självklart är den inte helt fri från sina nördiga inslag, kan man sin Meat Is Murder kommer man att känna igen textfragment från den eller passningar till låtar inbakade i boken. Något som gör läsningen ännu bättre. Sammantaget är det en grymt bra bok, även om den kanske inte lyckas hålla riktigt alla 100 sidor. Men det är garanterat, likt High Fidelity, en bok som berättar väldigt mycket om mitt eget liv och en bok som jag kommer att återvända till.
Och jag kommer absolut att köpa in ett nytt gäng böcker i 33 1/3 serien. Skivor som Stone Roses, Forever Changes, Rid Of Me, Ok Computer Daydream Nation och en rad andra såväl jättekommersiella som smala plattor som känns intressanta att läsa om. Jag rekommenderar att kika efter att kolla om det finns en del om någon platta som ni gillar. Man kan bland annat kolla i deras blogg
