That Joke Isn't Funny Anymore

Den absolut roligaste serien med böcker jag hittat måste vara Continuums serie 33 1/3. Varje del består av att en författare/skribent/musiker skriver om en specifik platta som den gillar eller har ett speciellt förhållande till. De böcker jag hittills läst i serien har varit ett riktigt nörderifrossande kring personliga favoriter som In The Aeroplane Over The Sea och Unknown Pleasures (även om den kanske går in lite väl hårt för att döda alla myter kring Joy Division).

I veckan gav jag mej på Joe Pernice från Pernice Brothers bok om The Smiths The Meat Is Murder. En platta med The Smiths som jag inte riktigt vet vad jag har för relation till, den har aldrig varit den plattan jag sett som deras främsta. Men nu när min värsta Smtihs-besatthet gått över har jag insett att det är den enda av deras skivor jag faktiskt lyssnar på med jämna mellanrum. Om det sen betyder att det kanske är en av deras bästa skivor eller om det bara är så att de andra är alldeles för laddade med en viss period av mitt liv är en annan fråga.

Vad jag förväntat mej av boken vet jag inte riktigt. De jag läst tidigare i serien har varit faktaspäckade och intressanta beskrivningar av skivor jag håller väldigt nära, denna kände jag mej bara lite nyfiken på och den fick följa med i beställningen när jag skulle fixa fram lite fler delar i serien. Jag hade aldrig kunnat ana vilka känslor boken skulle framkalla i mej.

Meat is Murder handlar egentligen inte så mycket om skivan, eller det gör den men inte i avseendet att det är en bok fylld med fakta och nörderier. Istället gör Pernice en skönlitterär avhandling på 100 sidor som kretsar kring en tonårig pojke i en förort till Boston på mitten av 80-talet. Huvudpersonen lyssnar givetvis på Smiths och boken utspelar sig i samma veva som Meat Is Murder släpps. Jag har svårt att sätta ord på boken, den ligger nästan för nära. En tonårsperiod med allt det innebär, första fyllorna, tjuvrökning, nåt slags sexuellt uppvaknande, utanförskap och att hitta något större i musiken. Det träffar så hårt, ibland får man nästan visioner av sig själv i sitt pojkrum lyssnandes på The Smiths och känna att Morrissey är den ende i hela världen som förstår något över huvudtaget och lyckas sätta ord på precis alla känslor man har. Det blir på gränsen till jobbigt läsande ibland. Man tittar för mycket inåt, ser så mycket av sig själv och får perspektiv hur det är/var att vara tonåring i en småstad. Självklart är den inte helt fri från sina nördiga inslag, kan man sin Meat Is Murder kommer man att känna igen textfragment från den eller passningar till låtar inbakade i boken. Något som gör läsningen ännu bättre. Sammantaget är det en grymt bra bok, även om den kanske inte lyckas hålla riktigt alla 100 sidor. Men det är garanterat, likt High Fidelity, en bok som berättar väldigt mycket om mitt eget liv och en bok som jag kommer att återvända till.

Och jag kommer absolut att köpa in ett nytt gäng böcker i 33 1/3 serien. Skivor som Stone Roses, Forever Changes, Rid Of Me, Ok Computer Daydream Nation och en rad andra såväl jättekommersiella som smala plattor som känns intressanta att läsa om. Jag rekommenderar att kika efter att kolla om det finns en del om någon platta som ni gillar. Man kan bland annat kolla i deras blogg

Control

Filmfestivalen i Cannes avslutades för några dagar sedan. Många intressanta regissörer tävlade med sina nya filmer, bland annat alltid sevärda Wong Kar-Wai, Emir Kusturica och Quentin Tarantino. Den filmen som jag kommer längta allra mest efter att få se på svenska biografer till hösten är Anton Corbijns debutfilm Control som handlar om Joy Division sångaren Ian Curtis liv. Boken är delvis byggd på Ians fru Deborahs biografi om honom, Touching From A Distance. I rollen som Ian återfinns 27-årige Sam Riley som gör skådespelardebut, han jobbade på ett lager när han fick rollen. Deborah Curtis spelas av Samantha Morton som är den enda etablerade skådespelaren som medverkar. Filmen kostade bara £3 miljoner att göra, det mesta finansierat ut Corbijns egna ficka. Filmen fick ett riktigt bra mottagande i Cannes, den vann priser för bästa nya regissörer, bästa europeiska film samt ett hedersomnämnande i ytterligare en kategori. Jag tycker det verkar hur spännande som helst och riktigt längtar efter att få möjlighet att se den.

Eternal Life

Det finns alldeles för många rockstjärnor som har dött alldeles för tidigt. Många av dem har efter sin död fått kultstatus och deras musik lever vidare, den blir något som generation efter generation upptäcker och tar till sig.



Ben sådan artist är Jeff Buckley. Idag, 29 maj är det tio år sedan Jeff Buckley gav sig ut på en simtur i Memphis som han aldrig kom tillbaka levande ifrån. Likt sin far Tim var han en briljant musiker som försvann alldeles för tidigt. Debutplattan Grace är en modern klassiker och ett otroligt bra album. Låtar som Last Goodbye, Lover, You Should Have Come Over, Grace och hans tolkning av Leonard Cohens Hallelujah är alla magnifika låtar. Det är helt enkelt en kanonskiva, en sådan som borde finnas i varenda skivsamling. Tyvärr hann det aldrig komma en riktig uppföljare. Dubbeln Sketches (For My Sweetheart The Drunk) släpptes ofärdig, han höll på att spela in den när han dog. Den vittnar om vilken duktig musiker han var. Hans ofärdiga låtar håller väldigt hög klass och trots att det är sketcher, utkast till låtar så är även det en väldigt bra skiva. Det är alltid lätt att spekulera kring vilka mästerverk en artist hade kunnat åstadkomma eller hur hans fortsatta karriär hade kunnat se ut. Men jag nöjer mej med att konstatera att Jeff Buckley släppte en ruskigt bra debut som följdes upp av ett väldigt bra, halvfärdigt album. Han hade en röst som är gudomlig och han som han verkligen visste hur han skulle använda.

Jeff Buckley är också ett väldigt tydligt exempel på en cynisk musikbransch. Så mycket återutgåvor, släpp av uddaspår, liveskivor och dvd:er är det nog få som lyckats släppa efter sin död. Jag funderar lite på om publiken verkligen vill ha allt detta? Eller om det bara är skivbolagen som ser en möjlighet att kapitalisera på en död stjärna? Personligen tycker jag det är synd att släppa spår som det kanske inte var meningen att han skulle släppa, vissa låtar mår bäst av att aldrig möta en publik (undantaget Sketches som faktiskt fungerar i sin helhet).

Hur som helst, idag är det tio år sen Jeff Buckley dog. Jag lyssnar en vända på Grace och inser hur fantastisk han faktiskt var. Och att Last Goodbye är en helt underbar låt.

Dagens Poplåt: Vingslag

Kalle J – Vingslag


Jag tyckte Kalle J verkade väldigt sympatisk när han dök upp härom året. Bland alla svenska electropopband som kom fram ungefär samtidigt tyckte jag att Kalles första EP:s stack ut bland mängden. Sen kom fullängdaren Om Du Lyssnar Noga som jag på det hela taget tyckte var en besvikelse, lite ojämn och saknade en del av det där som gjorde att han verkligen stack ut från mängden. Men nu i och med nya singeln har jag fått tillbaka min tro på honom. De inledande, samplade stråkarna som bygger Vingslag är helt briljanta, jag blir snudd på mållös. Jag kan lyssna på den här låten gång på gång på gång och fortfarande slås av hur perfekta stråkarna låter. Det är luftigt, svävande och somrigt. Tillsammans med det bakomliggande beatet blir det en riktigt fin lite poplåt som funkar lika bra på ett dansgolv som i ipod-hörlurarna. Detta känns som en klockren kandidat till att vara en av mina största sommarhitar, och jag har faktiskt börjat längta till dess att Kalle J ska släppa platta nummer två, finns det fler låtar som Vingslag på lager kan det faktiskt bli hur bra som helst.

Dagens Poplåt: Selfish Jean

Travis – Selfish Jean


Travis är väl kanske inte på något sätt världens roligaste band. Ett gäng skottar som gör radiovänlig popmusik typ. Trots det har jag ganska länge haft ett ganska ohälsosamt förhållande till dem. De har varit laddade med en massa känslor och associationer, eller det är kanske främst deras andra album, The Man Who. Det är nog den enda plattan i min skivsamling med en sådan laddning att man inte ens överväger att plocka fram och lyssna på den. Den tillhör det förgångna. Trots att det är en relativt sympatisk popplatta har den fått ligga och samla damm i en massa år (bortsett från alla gånger min mor lånat den av mej men nu har hon skaffat ett alldeles eget exemplar av skivan och min får mest stå). Efter The Man Who kändes Travis inte alls speciellt intressanta eller spännande, singlarna på de två efterföljande skivorna skapade inte direkt något sug hos mig att börja lyssna på dem igen och skapa nya associationer till deras musik. Det är först nu, efter att ha blivit tipsad om deras senaste singel Selfish Jean jag visat dem något som helst intresse igen. Det gjorde jag förmodligen rätt i för det kan vara den bästa singeln de har släppt ifrån sej. Det låter som att de står med ena benet någonstans kring Martha & the Vandellas och Supremes och andra benet förankrat i Doves magnifika Black & White Town. Det är glatt, souligt och euforiskt. En livfull rytmsektion blandat med en alldeles utmärkt popmelodi. En självklar stämningshöjare och den förtjänar definitivt att bli sönderspelad på radio.

Man kan lyssna på den här>>

SoKo Not Sokute

SoKo


Veckans roligaste upptäckt såhär långt måste vara franska SoKo och hennes nya femspårsskiva SoKo Not Sokute. Låtarna, som ofta framförs akustiskt är helt underbart charmiga. Texterna är ofta både bittra och cyniska, men alltid med glimten i ögat. Nånstans dras mina tankar till Moldy Peaches, men SoKo känna lite mognare, lite mindre vulgär och kanske lite allvarligare. Bortsett från inledande The Dandy Cowboys kanske, det är definitivt den låten som utmärker sig allra mest. Studsande, livlig bara allmänt euforisk och låter som något som kunde ha varit med på ett soundtrack till en 40-tals komedi. Man riktigt ser en fylld komediensemble dansa runt med hattar och käppar framför sig. En annan liten favorit på skivan är I’ll Kill Her som riktigt dryper av bitterhet gentemot en gammal pojkvän och flickan som stal honom från henne. All bitterhet till trots finns även nåt här som gör låten till charmig, kanske det lättsamma anslaget eller det faktum att SoKo använder sig av sin allra kraftfullaste franska accent i låten. Men hon är inte konstant negativ. Take My Heart andas hopp och kärlek och har en refräng som går rätt in i hjärtat. Det är gulligt, sprudlande och ja den där bubblande känslan av ny kärlek och solsken. Sammantaget ger den här EP:n en känsla av att man vill ha mer SoKo, ser med spänning fram emot kommande EP:s och fullängdare.

Jag tycker att man ska vidare och lyssna på SoKo här>>

Dagens Poplåt: You Can Hide Your Love Forever

Comet Gain – You Can Hide Your Love Forever

Häromdagen gick jag igenom en skiva jag hade gjort med ett gäng av mina absoluta favoritlåtar. När jag sedan gick igenom låtlistan insåg jag att jag helt hade missat en låt som helt klart ska vara med på alla mina sammanställningar av mina favoritlåtar. Comet Gains You Can Hide Your Love Forever är en sådan låt som har följt med mej i flera år och fortfarande aldrig lämnar mig oberörd.


Comet Gain är ett otroligt sympatiskt engelskt band, de gör normalt sett ganska skränig indiepop på det där sättet som enbart engelska band kan. Men den här låten skiljer sig en aning mot det mesta som finns i deras katalog, musikaliskt är det här en bedårande liten poplåt, en ganska söt sak utan någon som helst inblandning av distade gitarrer eller annat skrammel. Den för snarare tankarna till Belle & Sebastian eller något som släppts på Sarah Records. Men det är väl kanske inte musiken, den härliga melodin till trots, som gjort att jag inte riktigt kan släppa den här låten. Istället är det texten, som i och för sig känns ganska klassisk, men lyckas ändå beröra mig. Förmodligen har det med tidpunkten för min upptäck av låten att göra och hur min livssituation såg ut då. Det är i alla fall en kärlekshistoria, eller ja kanske snarare en olycklig kärlekshistoria som berättas, från både parters sida. Kille och tjej som springer omkring utan att riktigt vara säkra på hur den andra känner och allting har runnit ut i sanden men de kan ändå inte släppa tankarna på varandra och var de är och vad de gör nu. Som sagt det är en historia som berättats många gånger förr, men den här har nåt speciellt. Kanske är det faktum att den manliga personen i låten spelar in blandband för att vinna hennes hjärta? Eller för att den innehåller samma moment av osäkerhet och tonårsångest som präglade mig på gymnasiet när jag upptäckte låten? Eller så är det något helt annat som jag inte alls har lyckats lista ut än. Men faktum kvarstår att det är en helt fantastisk låt. Tyvärr bara utgiven på en 7” singel såvitt jag vet, men borde säkert gå att få tag på digitalt någonstans. Den har haft en stor betydelse för mig genom mitt liv så jag kan inte göra annat än att rekommendera er att leta reda på den.

Ladies And Gentlemen We Are Floating In Space

Häromveckan gick jag igenom mina favoritbokningar till sommarens festivaler. Efter att precis ha gått in och kollat min mejl inser jag att ingen av de bokningarna jag tog upp i mitt förra inlägg går upp mot det Emmabodafestivalen presenterade idag.

Emmabodafestivalen har gjort klart med Spiritualized's Acoustic Mainline turné.


Det är helt sjukt, Spiritualized, i Emmaboda. Det hade jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig. Men helt plötsligt inser jag att jag bara måste åka till Emmaboda i sommar. Jason Pierce, en stråkkvartett, klaviatur och en gospelkör ska framföra utvalda delar av Spaceman 3 och Spiritualizeds katalog. Det kan jag ju bara inte missa. Jag får gåshud bara jag tänker på det. Spiritualized är ett av mina absoulta favoritband och se dem i en sådan sättning vore helt underbart.

Nån som är sugen på att följa med mej till Emmaboda i sommar?

Same Old Song

Jag blev lite överraskad av mig själv helgen som gick. Var på 25-års fest i lördags och blev som en av många ombedd att ta med mej en blandskiva med några av de låtar som jag tycker är bäst någonsin. Visst, det är en jättesvår utmaning, hur ska man liksom plocka fram 20 låtar som är bättre än alla andra, någonsin. Det faktumet att skivan ska med på en fest innebär ju även det vissa speciella kriterier för hur skivan ska utformas. Att slänga med en 12 minuter lång postrocklåt funkar liksom inte riktigt för det tillfället. En annan sak som påverkade min skiva en del var även det faktum att jag inte hade tillgång till min skivsamling utan bara låtar som fanns på min dator.

Trots alla faktorer som påverkat mitt urval av låtar blev jag ändå lite överraskad av mig själv. När det kommer till musik brukar jag alltid leva här och nu, musiken som kommer just idag är oftast den jag gillar mest och fastnar för, jag brukar försöka att inte fastna i det gamla. Trots det utgjordes min skiva med det som ska vara mina favoritlåtar av väldigt många låtar som jag upptäckte och började älska när jag gick på gymnasiet. Knappt någon av låtarna är gjort på 2000-talet. En hel del är inte ens gjorda på 90-talet. Så trots mina försök att hänga med i musikvärlden och hela tiden ta till mig ny musik så ligger det nog en sanning i att musiken man lyssnar på och älskar i tonåren är den som sätter sig allra, allra hårdast.

Just då, i fredags, när jag satte ihop den här skivan insåg jag att alla de här låtarna är bland de absolut bästa låtarna som jag vet:

-Nine Inch Nails – Wish
-New Order – Age Of Consent
-Feist – Mushaboom
-The 13th Floor Elevators – You´re Gonna Miss Me
-Cat Power – He War
-Saint Etienne – He´s On The Phone
-Joy Division – Love Will Tear Us Apart
-My Bloody Valentine – You Made Me Realise
-Delta 5 – Mind Your Own Business
-Belle & Sebastian – Get Me Away From Here, I’m Dying
-Television Personalities – Part Time Punks
-The Sonics – Cinderella
-The Flaming Lips – Do You Realise
-Gang Of Four – Damaged Goods
-The Jesus & Mary Chain – Just Like Honey
-Neutral Milk Hotel – Two-Headed Boy
-Pavement – Shady Lane
-Spacemen 3 – Walking With Jesus
-The Field Mice – Emma’s House

Love And Communication

Jag kan inte riktigt undgå att tycka att det är helt sjukt spännande att en av mina favoriter, Chan Marshall (Cat Power) ska medverka som skådis i kommande Wong Kar-Wai filmen My Blueberry Nights. Uppenbarligen ska hon spela Jude Law’s ryska ex-flickvän. Verkar hur spännande som helst, Wong Kar-Wai är en av mina absoluta favoritregissörer så hon kunde definitivt valt något sämre att medverka i. Sen ska det bli ganska kul att se hur hon funkar som skådis också. Någonting säger mig att hon inte borde göra bort sig fullständigt, men det kanske bara är önskedrömmar. Väntar med spänning på resultatet. Bortsett från Chan Marshall så medverkar även Norah Jones, Tim Roth samt alltid lika härliga Nathalie Portman och Rachel Weisz. My Blueberry Nights har världspremiär på Cannesfestivalen senare i maj och kommer förmodligen gå upp på bio i Sverige under årets sista månader. Men den som väntar på nåt gott…


Andra trevliga Cat Power nyheter är att hon nu i april har börjar arbeta med ännu en coverskiva, låtar av Bob Dylan, Aretha Franklin och Otis Redding kommer att tolkas (personligen tycker jag att hon ska spela in en hel skiva med bara Otis Reddingcovers, hon är grym på att tolka honom). Senare under året finns också planer på att spela in en ny skiva med eget material som just nu går under arbetsnamnet Sun. Det kommer vara mycket Cat Power att se fram emot under 2007 med andra ord.

Blue Monday

R.I.P New Order 1981-2007

Så kom dagens tristaste nyhet, New Order är tydligen inte längre verksamma. Alltid trist när bra band beslutar sig för att lägga ned. Samtidigt har kvalitén på deras allra senaste skivor kanske inte riktigt varit i klass med deras tidigare alster. Man ska väl lägga ned med äran i behåll. New Order har ändå sen singeldebuten Ceremony släppt en rad oantastliga klassiker som Blue Monday, Bizarre Love Triangle, Temptation, Regret och True Faith.

Även om jag rent personligen håller Joy Division högre än New Order har jag ändå insett gruppens storhet och även fallit för skivor som Low-Life, Technique och Power, Corruption & Lies och en mängd annat som de har släppt.

Sen får man inte glömma att Bernard Sumner förmodligen dansar fulast i världen på scen och Peter Hook kan vara världens absolut coolaste bassist.

Om jag skulle ta fram mina egna fem New Orderfavoriter utan rangordning skulle det nog se ut så här:

- Ceremony
- Your Silent Face
- Love Vigilantes
- Age Of Consent
- Sunrise


För att bli påmind om vilket bra band det faktiskt var räcker det med att titta på det här liveframförandet av Age Of Consent från Channel 4 1983

Dagens Poplåt: I Was A Daughter

Basia Bulat – I Was A Daughter



Jag vet inte om det är nåt personligt drag hos mej att falla för en massa kvinnliga kanadensiska musiker med fantastisk förmåga att skriva underbara poplåtar eller om det helt enkelt är så att det kommer sjukt mycket duktiga kvinnliga musiker från Kanada just nu. Senast i raden som jag har lyckats upptäcka är Basia Bulat. Som så många gånger förr sprang jag mest på henne av en mindre slump. Jag älskar när det händer, när man bara slentriansurfar omkring bland bloggar och tankar ned nånting som man aldrig hört talas om innan och faller helt handlöst för det. Så var fallet med I Was A Daughter. Det är Bulats första singel från hennes debutalbum Oh, My Darling. Vilken låt det är, pendlar mellan det sköra, vackra och det hetsiga euforiska. Lugna akustiska partier varvas med helt underbart hetsigt handklapp och en trummis som verkar ha en mildare form av damp. Sen är Basias röst helt magisk. Hon låter så bräcklig och hon sjunger hela tiden med ett litet darr på rösten. Albumet kommer 21 maj, nåt jag ser fram emot väldigt mycket. Till dess får jag väl mest vara ledsen över att jag missar henne som uppvärmare till mysfolkbandet Great Lake Swimmers i Göteborg och Stockholm till helgen.


Vill man lyssna på I Was A Daughter eller nåt annat med Basia kan man gör det här>>

Along The Run

Art Of Fighting

Att göra storslagen, känslomässigt laddad popmusik är en konst. Det blir så lätt att band trampar över gränsen och gör svulstig arenarock. Det blir liksom Coldplay av alltihopa och ett försök att trycka ner alla känslor i halsen på lyssnaren. Australiensiska Art Of Fighting är för mig en ny bekantskap, men en trevlig sådan. Senaste veckan har jag lyssnat väldigt mycket på deras andra album Second Storey. En skiva som innehåller storslagen, känsloladdad popmusik. Fast på rätt sätt. Det är storslaget utan att trycka in orkestrar i studion och använda sig av hyperavancerad produktion, istället vackert och utdraget. Det är känsloladdat utan att trycka ner allt i halsen på lyssnaren. Istället går de försiktigt fram och lockar till sig lyssnarens intresse. Det är laddat och förmedlar känslor genom nyanser istället för att lasta på alldeles för mycket i musiken.


Det är kanske ett litet mirakel att Art Of Fighting har lyckats existera sedan sent nittiotal. Består ett band av både ett syskonpar (gitarristen Miles och sångaren Ollie Brown) och ett gift par (Ollie och bassisten Peggy Frew). Det är väl egentligen bara trummisen Marty Brown som inte har några direkt hårda band till någon annan i bandet. Men det är en mix av folk som är som upplagt för att skapa problem, men efter snart tio år som band verkar det funka. Två fullängdare har det blivit hittills, Wires som kom 2001 och Second Storey från 2004. Den sistnämnda rekommenderas väldigt, väldigt varmt.

Art Of Fightings musik skulle jag kanske placera som slow-rock. Klassisk rocksättning, men långt ifrån larmande och tungt, istället finstämt och stillsamt. Ollie Brown, sångaren har en ljus, väldigt fin röst som är som gjord för att lyfta låtarna och verkligen föra fram de små nyanserna. Det är en ny skiva på gång med bandet, Runaways, och förhoppningsvis får den ordentlig distribution från Australien. Art Of Fighting förtjänar all den framgång band som Coldplay, Keane och alla liknande band som spelar ut hela känsloregistret alldeles för hårt. Art Of Fightings musik spelar inte ut det, de lockar in lyssnaren till att känna efter själv. Det är mycket intressantare. Art Of Fighting är än så länge en alldeles för väl bevarad hemlighet.


Vill man lyssna på Art Of Fighting går det bra att göra här>>

Dagens Poplåt: Nature And The Wreck

Mates Of State – Nature And The Wreck



Sådär på rak arm tror jag att Mates Of State är det bästa bandet jag känner till som består av man/hustru. Tillsammans gör Kori Gardner och Jason Hammel otroligt catchy poplåtar med bara orgel och trummor. De har lyckats skapa sig ett väldigt eget sound, med låtar som ofta skiftar förklädnad flera gånger innan de hinner ta slut. Fyra album har de lyckats få ur sig än så länge, det senaste Bring It Back kom ifjol och det är där man finner Nature And The Wreck. I teorin vet jag inte om det framstår som en speciellt bra låt. Äkta makar som gör en söt liten poplåt om sin relativt nyfödda bäbis, komplett med babyjoller i sångens slut. Det är helt klart varningsflagg på sånt, det skulle lätt kunna passera gränsen för gulligt och istället bara bli för mycket. På nåt sätt lyckas de undvika att hamna i den fällan, de ligger hela tiden rätt och lyckas göra en varm, vacker liten pianoballad som bara är helt bedårande. Den är fortfarande gullig, men på helt rätt sätt. Kanske inte karakteriserande för Mates Of States sound, men en riktigt bra avstickare och utveckling i deras låtskrivande. Och en alldeles finfin låt för varma vårdagar.

Dagens Poplåt: Going To A Town

Så kom första låten från Rufus Wainwrights kommande Release The Stars ut. Going To A Town är en väldigt mörk, känsloladdad historia baserad på piano och ödesmättade stråkar. En väldigt storslagen historia, precis som Rufus brukar bjuda på. Systern Martha bidrar med bakgrundssång. Det bådar gott inför släppet av Release The Stars. Nedräkningen har börjat, skivan släpps 15 maj.


Tills dess kan man roa sig med att titta på videon till Going To A Town

You Can Never Hold Back Spring

Det är vår idag, jag känner mej på ovanligt fint humör. Bara för det har jag gjort en spellista som speglar dagens goda humör:


*Bloc Party – I Still Remember (sebastiAn remix)
Andra singeln från A Weekend In The City är lite småtrist i originalutförandet, franska SebastiAn får den att spraka och vibrera av puls och liv.

*Handsome Boy Modeling School & Cat Power – I’ve Been Thinking
Härligt släpig, tillbakalutad r’n’b influerad poplåt. Trodde inte Chan Marshall kunde sjunga sånt, men åh vad fel jag hade, hon låter hur bra som helst.

*Boyz Noize – Feel Good (TV off)
Härligt studsande elektronisk låt som bara känns så otroligt rätt att ha på högsta volymen i ipodlurarna en solig dag.

*The (International) Noise Conspiracy – Only Lovers Left Alive
När solen återkommer framåt vårkanten dyker den här låten alltid upp i mina hörlurar. Skränig garagerock och vår hör liksom ihop.

*Bonde Do Role – Solta O Frango
Brasilianarna i Bonde Role har med den här låten gjort vårens hittills bäst svängande partylåt tror jag bestämt.

M.I.A – Bird Flu
Trodde M.I.A skulle få svårt att följa upp Arular, men första smakprovet från kommande plattan är ju precis så bra som man vill att hon ska vara.

*The Blow – Parantheses
Parantheses är sådär härligt gullig och charmig så man blir sådär glad i hela kroppen av att lyssna på den.

*Thieves Like Us - Drugs In My Body
Catchy electronica med släpig, nästintill nonchalant sång. Tröttnar aldrig på det repetitiva beatet.

*Saint Etienne – He’s On The Phone
Ingen vår utan att Saint Etiennes gamla eurodiscopastich He’s On The Phone dyker upp i mina öron igen.

Kids On Holiday

Sommarens festivalprogram börjar så sakteliga ta form. Alla festivaler är i full gång med att spika sina program och släpper artister på löpande band. En hel del bra grejer kommer att uppträda på festivaler i sommar, men också en hel del ointressant. Här är en lista över mina favoritbokningar i sommar (jag exkluderar Arvikafestivalens program på grund av viss jävighet).


Rufus Wainwright (Accelerator, Sthlm, 28-29 juni)
Har inte hört nya Release The Stars än, men det är ändå Rufus. Bara det är värt inträdet till Accelerator

Xiu Xiu (Emmabodafestivalen, 26-28 juli)
San Joses konstigaste popband lirar på Emmaboda i sommar, något ojämna på skiva kanske, men borde vara en riktigt häftig och konstig upplevelse på scen i skogen.

The Be Good Tanyas (Storsjöyran, Östersund, 26-28 juli)
Kanadas trevligaste americanaband. Stämsång och vemod, borde göra sig så otroligt perfekt med en öl i handen i norrländsk skymning.

Tunng (Hultsfredsfestivalen, 14-16 juni)
Hultsfredsprogrammet är en väldig besvikelse såhär långt, men de har iaf lyckats få dit ett av de trevligaste folkpopbanden på senare år, skulle kunna bli en väldigt mysig spelning på nån av festivalens mindre scener.

Cocorosie (Way Out West, Gbg, 10-11 augusti)
På skiva är de grymma, vore kul att se hur syskonen Casadys lekfulla folkpop kommer att framföras i sommar.

Electrelane (Accelerator, Sthlm, 28-29 juni)
Electrelane på skiva blir man aldrig besviken på, nya No Shouts, No Calls håller samma höga standard som deras två föregående album. Deras krautpop borde göra sig väldigt bra live.

Of Montreal (Emmabodafestivalen & Storsjöyran 26-28 juli)
Of Montreals nya är förmodligen deras bästa hittills, vore spännande att se vad de kan göra av de nya låtarna live.

TV On The Radio (Accelerator, Sthlm, 28-29 juni)
Med de två albumen de släppt hittills kan de omöjligt vara en besvikelse på scen. Vilken upplevelse att få se dem mangla ut Wolf Like Me.

Erykah Badu (Way Out West, Gbg, 10-11 augusti)
En av de saker jag ångrar mest på en festival är att jag bara stannade halva Erykah Badukonserten på Roskilde för några år sedan. Hon är så cool och bara hon motiverar ett besök på Way Out West.

A Hawk And A Hacksaw (Emmabodafestivalen, 26-28 juli)
Gamla Neutral Milk Hotel trummisens gör spännande experimentell balkanrock nuförtiden. Väldigt spänannde band, borde passa fint på Emmaboda.

Gogol Bordello (Pier Pressure, Gbg 1 juli & Storsjöyran)
Skulle kunna vara det perfekta festivalbandet. Glädje, röj och fest helt enkelt.

Detta är väl de utländska akter jag helst skulle vilja se på sommarens festivaler (även Patrick Wolf på Arvika i sommar nu när det ryktas om att han kanske slutar turnera efter detta år). De svenska banden förekommer på de flesta festivaler som går av stapeln, men av dem som turnerar runt i år så skulle jag definitivt inte missa att se Detektivbyrån en gång till, det är en riktigt grym upplevelse live.

Sett till festivalprogrammen i sin helhet tycker jag nog att Accelerator har lyckats bäst i år, den ser riktigt intressant ut, den är kanske lite dyr för två dagar men det kan man kanske leva med. Hultsfred är nog årets besvikelse, det är inte mycket i deras program som lockar mig att besöka den i år heller.

Search For Delicious

Panda Bear

Viss musik har förmågan att förflytta en till en annan plats, som får en att bara sväva iväg med musiken och bara flyta omkring. Animal Collective är en sån grupp, jag älskar deras flummiga, aviga nya folkpop. Panda Bear är till vardags medlem i gruppen men släpper även finfina soloplattor där han utgår från gruppens patenterade sound, men vrider till det bara en aning för att få det att bli personligt. Men visst går det att känna igen sig i hans nyfolklåtar med grymma Beach Boys harmonier i sången.



Panda Bear eller Noah Lennox som han egentligen heter släppte sin solodebut Young Prayer 2004. Det var en rätt mörk historia med namnlösa låtar som mestadels behandlade hans fars bortgång. Andra skivan kom för ett tag sen och döptes till Person Pitch. Det är en betydligt muntrare historia. Noah har tillsammans med fru och nyfödd dotter bosatt sig i Lissabon och lyssnar man på Person Pitch känns det som att den genomsyras av en nyfunnen glädje. Låtarna andas ljus och hoppfullhet. Skivan är tämligen enkel och avskalad. Med sig till Lissabon hade han bara en dator och en gitarr och det ligger till grund i de flesta av låtarna. Men det är kanske främst hans röst som är hans främsta tillgång. Den ligger nästan hela tiden i stämmor, som lager över varann. Man kan inte låta bli att förtrollas av hans sång, den ligger inte överst i ljudbilden utan flyter på ett fint sätt in tillsammans med de andra instrumenten i ljudbilden. Sen kan killen skriva låtar, vaggande Comfy In Nautica inleder fint och liksom släpar sig fram med sina handklapp i bakgrunden. Good Girl/Carrots är en annan favorit, eller två favoriter till och med. Låten börjar stressigt jagande för att sedan övergå till något sävligare, mer drömskt. Min absoluta favorit är nog ändå Take Pills, som inleder väldigt stillsamt och drömlikt men sen övergår till en sjudande poplåt, där titeln återkommer som ett mantra lite här och var. Men det finns nog inga direkt svaga spår på Person Pitch, den är en väldigt inbjudande helhelt. Skivan kan framstå som väldigt kort med bara sju låtar men klockar ändå in på strax över trekvart. På nåt sätt känns inte det tillräckligt, när skivan är slut vaknar man upp igen och kommer tillbaka till vardagen. Världen som Panda Bear bygger upp i sin musik är så lockande att det tar emot lite grann att behöva lämna den. Det är en värld jag kommer återkomma till ofta, den gör mig glad och det känns som ett perfekt ställe att befinna sig på när det är vår i luften.

Det går att lyssna på lite Panda Bear här>>

1 2 3 4

Ja, jag ska sluta tjata om hur bra Feist faktiskt är, men först tänkte jag bara dela med mej av några trevliga videor från nya The Reminder. Verkar som att en massa människor som helt sonika brister ut i dans är hennes grej...


Feist - 1 2 3 4



Feist - My Moon My Man

Dagens Poplåt: How My Heart Behaves

Feist – How My Heart Behaves


Som jag nämnt tidigare gillar jag nya Feistplattan väldigt mycket. Den innehåller så fruktansvärd många otroligt starka låtar. Vilket innebär att man fastnar för lite olika låtar vid olika tidpunkter. Just idag är det avslutande How My Heart Behaves som är min absoluta favorit. Låten, som inkluderar Erik Glambek Bøe från Kings of Convenience, är en stillsam, vacker historia. Feists lite raspiga, sexiga röst gör sig perfekt tillsammans med Eriks väna stämma i bakgrunden. Tillsammans lyfter deras röster iväg refrängen till oanade höjder. Instrumenten rör sig hela tiden runt deras röster för att inte tränga sig på, utan lämnar istället utrymme för de båda att verkligen höras. Resten av låten är inte dum den heller, men det är särskilt refrängen som jag verkligen inte kan släppa, det är en sån refräng man går och nynnar på i flera timmar efter att man hört den. Resten av låten flyter liksom fram med sina tassande trummor, det tysta pianot, gitarren som strömmar in vid helt rätt tillfällen och kring refrängen dyker det upp en harpa i bakgrunden för att verkligen lyfta höja effekten lite extra. How My Heart Behaves är bara en av många anledningar för att kolla upp nya The Reminder med Feist.

Dagens Poplåt: Your Ex-Lover Is Dead (Final Fantasy remix)

Stars – Your Ex-Lover Is Dead (Final Fantasy Remix)

När Set Yourself On Fire med Stars dök upp för nåt år sen var jag ganska ljummen inför den. Det mesta på skivan nådde inte riktigt ändå in hos mig och jag avfärdade det mesta på den som lite småtrist. Undantaget var öppningsspåret Your Ex-Lover Is Dead som var en helt fantastisk poplåt. Sångarna Torquil Campbell och Amy Millan delar på sången och sjunger verserna till varandra och berättar i texten om en kärlekshistoria som kraschat. Jag gillar verkligen greppet där båda sjunger till varandra och berättar historien från sin synvinkel, bara det gör det till en fantastisk låt. Men det fanns så mycket mer hos den än texten. Det var ett tag sen jag hörde den nu, jag överdoserade nästan på den när den dök upp.



Nu har det dock kommit en ny version av låten, remixad av Owen Pallet i Final Fantasy. Han gör om den till en helt ny låt, med de karakteristiska Final Fantasystråkarna hela tiden närvarande. Men istället för den pampiga poplåt Your Ex-Lover I Dead är från början skalar han ned den till en pianoballad. Själva essensen, sången mellan Torquil och Amy kommer fram ännu tydligare i låtens nya skepnad. Låten blir kraftigare, orden kommer fram på ett annat sätt, svärtan, det smärtsamma i texten står verkligen ut. Den kanske inte ska jämföras mot originalet eftersom de musikaliskt sätt ligger väldigt långt ifrån varandra, men den funkar alldeles utmärkt som komplement till en redan fantastisk låt.

Break My Body

Hanne Hukkelberg

Jag tror jag missade Hanne Hukkelberg lite när hon släppte Little Thing för nåt år sen. Jag gillade verkligen Do Not As I Do som hon släppte som singel, och den underbart charmiga liveversionen av Pixies Break My Body som också låg med på singeln. Resten av skivan liksom passerade mig förbi. Jag tror det börjar bli dags att ta igen det jag missade då. Har precis upptäckt hennes andra skiva, Rykestrasse 68 och fallit för dess spretiga charm. Hon skriver excentriska poplåtar där hennes pianospel och viskande sång alltid ligger i grund för låtarna, men det spretar lite för mycket för att göra det lätt att kategorisera hennes musik. Det hörs i hennes musik att hon är skolad musiker och även att hon har en bakgrund inom jazz. Många av låtarna har klar jazzinspiration. Annars för hon ibland mina tankar till en norsk motsvarighet till Stina Nordenstam. Det är mörkt, lite hemlighetsfullt och hon följer ofta sina infall i musiken.




Ibland kan infallen bli lite i mesta laget, inledningen till Fourteen låter som något som hade gjort sig bra som bakgrundsmusik till en film som utspelar sig på medeltiden, över det har hon lagt en upphackad konversation med sig själv. Det är väl egentligen enda gången infallen blir lite för mycket. Plattan bjuder annars på många trevliga stunder. A Cheater’s Armoury är en sprudlande glad, svängig liten poplåt, skulle kunna vara plattans ”hit”. Det vimlar inte direkt av glada upptempolåtar på skivan annars, det mesta går i ett lugnt tempo. Bland favoriterna finns The North Wind, vars musik i huvudsak bygger på skrivmaskin, piano, orgel och harpa. Mörka Ticking Bomb känns nästan hotfull i sitt utförande, men man sugs in i intensiteten i den. I Pynt byter hon plötsligt språk och sjunger på norska, ett infall som funkar alldeles utomordentligt. Sen är jag väldigt nöjd över att hon har gått in i studion och spelat in en riktig version av Break My Body, den gör sig väldigt bra i hennes händer. Hon skalar av den och viskar fram det mesta av den, hon höjer bara rösten på precis rätt ställen för att få fram de rätta effekterna. Överlag är det en bra skiva, hennes infall och rika orkestrering av låtarna gör att det är en skiva man vill upptäcka och komma intill ordentligt.

Lyssna på Hanne Hukkelberg här>>

Dagens Poplåt: Another Believer

Rufus Wainwright – Another Believer

Jag gillar Rufus Wainwright. Mycket. Extra mycket gillar jag Want One från 2003, jag tror att jag skulle hålla den som en av 2000-talets bästa skivor hittills. En väldigt pretentiös och bombastisk skiva, men Rufus gör sig allra bäst när han trycker in en hel orkester i studion och gör sina storslagna, teatraliska poplåtar. I vår är det tänkt att hans nya album, Release The Stars ska komma ut, och det är en av de skivorna jag ser fram emot mest under året.


I väntan på att den ska dyka upp håller jag tillgodo med Another Believer, skriven för animerade barnfilmen Meet The Robinsons. Han verkar gilla att medverka på soundtracks, det är inte direkt första gången någon av hans låtar dyker upp på ett. Another Believer är en sån där otroligt charmig poplåt. Som vanligt när herr Wainwright är i farten så är det fullt orkestrerat, piano, xylofon, stråkar, blås och körer. Han får det att framstå som världens enklaste grej att trycka in en halv symfoniorkester i studion och få fram klockrena poplåtar. Det låter så obekymrat. Låten är en gladlynt, munter liten pärla som inte hade gjort bort sig på någon av hans tidigare skivor. Det är nästan störande hur begåvad den här mannen faktiskt är och samtidigt så otroligt produktiv, det dyker upp nya låtar till höger och vänster mest hela tiden. När han slänger iväg låtar som Another Believer till ett soundtrack blir jag mer och mer övertygad om att Release The Stars inte kommer att göra mig besviken när den väl dyker upp.

Knives Don't Have Your Back

Emily Haines

Jag tror jag har tillbringat åtskilliga månader till att tjata på hela min bekantskapskrets om Emily Haines storhet. Sista månaden har jag lugnat ner mig lite på den fronten, men efter att fått tag på hennes första inspelning i eget namn är det dags igen.


Emily är väl kanske mest känd som en av medlemmarna i det eminenta kanadensiska indierockbandet Broken Social Scene (det är förbluffande hur mycket bra saker som kommer från det bandet och dess medlemmars sidoprojekt). Hon är även förgrundsfigur i Metric, ett band jag är aningens mer skeptisk till. De blandar alldeles förträffliga, skruvade elektroniska poplåtar med rätt trist och menlöst harvande indierock. Aningens ojämna och jag är, trots Emily Haines sång och coolhet, inte riktigt övertygad om Metrics storhet. Inte heller finns det speciellt mycket i Metrics musik som skvallrar om vad Emily Haines på egen hand är kapabel till.

Hennes första soloalster, Cut In Half and Also Double som består av samlade demoinspelningar gjorda under flera år släpptes aldrig ordentligt. Istället såldes den runt om på spelningar hon gjorde med sina band och som soloartist. Jag tror inte världen har missat särskilt mycket genom att den inte har fått ordentlig distribution. Musikaliskt ligger hon här någonstans mellan Metrics stela indierock stunder och något slags post-grunge sound. Faller inte riktigt mig i smaken, det finns nåt undantag på skivan men som helhet visar den inte alls upp Emily Haines från hennes bästa sida.



Sen från ingenstans dök Knives Don’t Have Your Back upp förra året. Uppbackad av kompbandet The Soft Skeleton får Emily helt plötsligt alla bitar att falla på plats. Pianodrivna ballader passar hennes röst helt perfekt och hennes texter får verkligen komma fram. Det är ingen munter skiva, både låtarna och texterna är väldigt mörka, men det ligger så otroligt mycket skönhet i dem. Den här skivan trollband mig från första lyssningen och sen har jag varit fast, den är som en drog. Jag måste hela tiden återvända till den för att få mer. Sången, pianospelet, de underbara stråk- och blåsarrangemangen, ja allt bildar en urstark helhet. Låtar saknas inte heller, inledande Our Hell är ett väldigt passande öppningsspår och framstår nästan som en munter låt i sammanhanget. Crowd Surf Off A Cliff är i min mening plattans absoluta höjdpunkt. Den är kall och ödslig, med bara ett piano som backar upp Emilys röst, som verkligen låter längtande. Första versen är nog skivans absolut vackraste:

“Cursed with a love that you can’t express.
It’s not for a fuck or a kiss.
Rather give the world away than wake up lonely,
everywhere in every way
I see you with me.
Crowd surf off a cliff, land out on the ice.
Crowd surf off to sea, float toward the beach.
If you find me, hide me, I don’t know where I’ve been.
If you find me, hide me, I don’t know where I’ve been.”

Bland mina andra favoriter på plattan är Mostly Waving, som med avigt trumkomp liksom sicksackar fram i medvetandet. Den innehåller förmodligen skivans finaste blåasarrangemang också. Även Reading In Bed som behagligt förs fram av cello och piano är en riktig topplåt. De avslutande textraderna i låten som förs fram med den allra vänaste rösten Emily kan frambringa gör ett otroligt starkt avtryck;

“with all the luck you’ve had
why are your songs so sad
you sing from a book
you were reading in bed
and took to heart
all of your lives unled
reading in bed”

Skivan har hela tiden samma långsamma tempo, men blir aldrig långtråkigt eller ointressant. Det finns hela tiden saker att upptäcka, små nyanser både i musiken, rösten och texter. Genom att göra en tyst, väldigt återhållsam skiva lyckas hon smyga upp i lyssnarens medvetande och utan att riktigt veta att hon är där, lyckas hon fånga lyssnarens uppmärksamhet och släpper inte taget, man vill inte missa en ton.

Det är skam att skivan som släpptes i Kanada i september fortfarande saknar europeisk distribution Förhoppningsvis dyker den upp inom en snar framtid så fler får möjligheten att höra Emilys sagolika små poplåtar.

Lyssna på Emily Haines här>>

Dagens Poplåt: Det Snurrar I Min Skalle

Familjen - Det Snurrar I Min Skalle

Är hemma hos föräldrarna på besök över påsk och har äntligen tillgång till bil igen. Bilen är ett av de bästa ställena som finns att lyssna på musik på, varför vet jag inte riktigt. Något med rörelse och ljud förmodligen, det passar bra ihop. Åkte iväg till en kompis några mil härifrån och började lyssna igenom lite av de nya låtarna jag hittat de senaste dagarna. Jag kom till andra låten på spellistan sen var jag fast. Familjens Det Snurrar I Min Skalle ramade på ett perfekt sätt in dagen. Det var varmt ute, solen sken och allting kändes sådär bra, en perfekt dag för electropop. Den fick gå om och om igen, och för varje gång höjdes volymen lite extra så jag verkligen kände hur basen slog mot bröstkorgen och det dunkade i hela karossen. Tyvärr är högtalarna i bilen något begränsade, så jag uppnådde tyvärr maxvolymen strax innan önskvärd nivå.




Det Snurrar I Min Skalle är en upplyftande, glad electropoplåt, med grym sång på skånska. En riktigt perfekt låt för varma vårdagar när livet upplevs som smärtfritt och man mest känner sig sådär nöjd som man kan göra utan någon särskild anledning sådana dagar.

Du kan lyssna på låten här>>

Past In Present

Inspirerad av ett inlägg min gode vän Daniel skrev i sin blogg för några dagar sedan om de bästa konserterna han hade sett blev jag själv inspirerad att försöka mig på något liknande. Det finns så många konserter man har hunnit se genom åren, både på festivaler och på klubbar men vissa spelningar har gjort större intryck på mig än andra och det behöver nödvändigtvis inte bara vara av musikaliska skäl. Det är omöjligt för mig att lista dem, jag kan faktiskt inte säga vilken av de här konserterna som är den absolut bästa eller roligaste jag varit på så jag skriver bara ner dem efter hur de ploppar upp i skallen.




Primal Scream – Mejeriet, Lund 2000

Primal Scream var ett av mina absoluta favoritband när jag gick på gymnasiet efter att jag hade upptäckt Screamadelica och Vanishing Point. 2000 släppte de Xtrmntr som jag tyckte var helt fantastisk. De drog ut på turné i samband med skivsläppet och närmsta spelningen från Vetlanda var den de skulle göra på Mejeriet i Lund. Jag lyckades övertyga Tom, Stefan och David om att vi skulle ta ledigt från skolan en dag och åka ner till Lund fram och tillbaka över dagen för att gå på spelningen. Vi åkte ner till Lund redan på förmiddagen i Stefans mormors bil, stereon laddad med Primal Scream och bagaget med folköl. Hela dan var bara ett enda långt peppande inför spelningen. När det var dags för konsert blev jag tvungen att skiljas från de andra eftersom jag inte var myndig än och inte fick vistas i närheten av baren. Istället fick jag stå högst upp inne i lokalen bland ett fåtal andra som inte fyllt arton än. Det spelade ingen större roll vart jag stod, konserten var helt fantastisk. Ljusshowen är bland det grymmaste jag sett och passade in perfekt till deras omtumlande framträdande. Låtmaterialet var klanderfritt, de lyckades klämma in alla de bästa bitarna från sina fyra första album och kryddade det hela med att avsluta hela konserten med en grymt pumpande electrorockcover på MC5s Kick Out The Jams. Hemresan blev rätt avslagen, energin hade gått åt under dagen, jag tror jag somnade sist bortsett från chauffören och det var utanför Växjö någonstans. Dagen efter var inte lika häftig. Vi kom hem vid fem på morgonen jag gick upp två timmar senare för att ta mig till skolan. Skolkade första lektionen och satt ute och rökte istället, gick på andra lektionen, hade lunch, spillde ut en tallrik soppa över mig och insåg att det förmodligen var en rätt bra idé att åka hem och sova. Jag såg dem på Hultsfredsfestivalen igen senare på sommaren, de lyckades nästan göra en precis lika bra spelning där.




Mogwai – Teaterladan, Hultsfredsfestivalen 1999

1999 gick jag fortfarande på gymnasiet och tillbringade en del av min tid i skolans bibliotek och läste deras nummer av NME. Jag upptäckte en hel del band som var nya för mig genom den tidningen då. Just det året fick Mogwai en hel del uppmärksamhet i och med att de släppte sitt andra album Come On Die Young och deras namn hade nånstans på vägen fastnat i mitt huvud. Att jag faktiskt gick och såg dem på Hultsfred berodde nog mer på mina vänner än mig själv. Hole spelade samma år och när alla mina vänner sprang iväg på den konserten hade jag ingen lust alls att följa med. Istället såg jag att Mogwai uppträdde samtidigt och begav mig ensam iväg till Teaterladan istället. Jag visste inte alls vad jag kunde förvänta mig av en spelning med Mogwai, jag hade knappt hört dem överhuvudtaget. Vi var bara några hundra som dök upp på spelningen, Teaterladan var relativt ofylld, man kunde till och med sitta på golvet och ändå se alldeles utmärkt. Jag ångrar inte en sekund att jag gick dit för att se dem, det var en sådan konsert som körde över mig totalt. Storslagna, vackra riff blandat med larm och oväsen, Mogwais postrock liknande ingenting annat jag hade hört fram till dess. Avslutningen gjorde nog störst intryck på mig och höll säkert på i tjugo minuter när medlemmarna försökte få fram så mycket oljud som möjligt och samtidigt försöka åstadkomma så mycket skada som möjligt på sina instrument. Jag hade ont i öronen när jag gick därifrån, men jag hade fått ett av mina starkaste konsertminnen. Strax därefter införskaffade jag Come On Die Young på skiva också och kände genast igen låtar som May Nothing But Happiness Come Through Your Door och Christmas Steps från konserten. Jag har sett dem live senare men det framträdandet framstår som ingenting i jämförelse med denna spelning.




Wu-Tang Clan – Hawaii, Hultsfredsfestivalen, 1997

När jag på allvar började intressera mig för musik någon gång på högstadiet var det bara hip-hop som gällde för min del. Framförallt Wu-Tang Clan som jag lyckades odla fram ett nästintill ohälsosamt förhållande till. Jag upptäckte Enter The Wu-Tang (36 Chambers) någonstans i sjuan och jag tror det är en av de plattorna som har förändrat mitt liv till att bli en inbiten musiknörd. Den och alla gruppens medlemmars soloplattor hade jag i princip spelat sönder och lärt mig utantill. De var mina första stora musikaliska idoler. 1997 kom deras andra album Wu-Tang Forever och Hultsfred lyckades boka dem till festivalen. Det var en sjukt stor händelse för mig och jag tjatade på mina föräldrar hur länge som helst att släppa iväg mig på festivalen trots att jag inte hunnit fylla femton än. Jag lyckades få fram en kompromiss som gick ut på att jag fick åka över en dag med Erik och Erik om min far följde med och kunde möte upp och kolla läget med oss lite då och då. Det fick funka för mig, jag var bara tvungen att åka och se dem. Att åka på Hultsfred för första gången var som att komma till en ny värld, alla såg så gamla och tuffa ut. Min första festivaldag är kanske fortfarande en av de bästa någonsin. Den började med att vi sprang på Wu-Tang medlemmen Ol’ Dirty Bastard inne på området och fick hans autograf och fotograferas tillsammans med honom. Det var en helt galen upplevelse för mig, att springa på en av sina största idoler bara sådär fanns inte ens i mitt medvetande då. Jag var som på moln efteråt. Resten av tiden innan spelningen sprang vi mest omkring som de vilsna barn vi var inne på festivalområdet och såg ett och annat band. Vi var framför Hawaiiscenen i mer än god tid, vi var bara tvungna att få bra platser precis framför scenen. Det var sjukt mycket folk där lagom till spelningen började och till vår stora glädje var hela gruppen samlad, något som var ytterst sällsynt och i våra mardrömsscenarier skulle bara någon eller några få från gruppen faktiskt bemöda sig med att ta sig till Hultsfred. Nu var alltså alla medlemmar på plats och bara det var stort för oss. Sen var konserten grym, de spelade en hel del från nya plattan med framförallt mycket från sin första och en hel del låtar från alla medlemmars soloskiva. Allt det jag hade suttit hemma framför stereon och lyssnat på och lärt mig utantill under nåt års tid fick jag se och höra. De gjorde det så grymt bra också, det toksvängde verkligen kring Hawaiiscenen. Det var en dröm som gick i uppfyllelse bara att se dem, att de sedan gjorde det så fruktansvärt bra som de gjorde kändes just då bara som en bonus.




Håkan Hellström – Konserthuskällaren, Växjö, 2000

Håkan Hellström släppte sin första skiva hösten 2000. Detta var en av de få saker min gode vän Daniel, som inte var speciellt musikintresserad just då, lyssnade på. Han, jag och Hanna hade alla tre förälskat oss i honom och när vi fick höra att han skulle spela i Växjö bestämde vi oss för att vi skulle åka ner och se honom. Jag tror till och med Daniel bemödade sig med att åka fram och tillbaka till Växjö någon vecka innan spelningen bara för att köpa förköpsbiljetter till oss. Väl i kön till konserten hälsade Håkan på mig till båda mina vänners stora avund. När vi var på väg att gå in i lokalen upptäckte Hanna att hon hade glömt sitt leg och trots massiva övertalningsförsök från vår sida vägrade vakterna att släppa in henne i konsertlokalen. Det var trist att Hanna inte fick följa med in, men hon övertygade både mig och Daniel om att hon kunde fördriva några timmar i Växjö en kväll medan vi gick på konserten. Väl därinne fick vi fördriva en hel del tid innan själva konserten började. En rätt bra stund innan konserten började gick vi och ställde oss framför scenen för att försäkra oss om bra platser. Konsertlokalen var rätt liten så det var nog tur att vi tog bra platser annars hade vi nog inte sett särskilt mycket. Det blev väldigt packat med folk när introt med fågelkvitter drog igång. Bandet kom in först och sen Håkan, som vanligt vid den tiden iklädd sjömanskostym. Det var början på en av de intensivaste timmarna jag upplevt. Det är sällan jag varit på en spelning där artisten möts med så mycket ren och skär kärlek som Håkan gjorde av publiken den här kvällen. Jag stod längst fram vid kravallstaketen och alla ville verkligen längst fram för att vara så nära Håkan som möjligt. Håkan besvarade publiken kärlek och gjorde en helt sanslöst euforisk spelning. Han körde i princip hela debutskivan och även någon ny låt. Det var bara glädje, kärlek och allsång genom hela spelningen. Jag hade blåmärken på revbenen efter kravallstaketen i någon vecka efteråt men det var det värt, konserten var en sån underbar upplevelse. Stackars Hanna gick verkligen miste om nåt, när vi möttes upp igen efter konserten var både Daniel och jag i extas. Hanna hade gått på bio och sett Blair Witch Project 2. Av förklarliga anledningar var hon inte lika nöjd.




Morrissey – Arenan, Stockholm, 1999

När min hip-hopfas ebbat ut snöade jag istället in på popmusik. Som den missförstådda tonåring jag ansåg mig vara fastnade jag stenhårt för Morrissey. Under några år på gymnasiet var han min absolut största idol som mycket av mitt musiklyssnande kretsade kring. När jag hösten 1999 upptäckte att han skulle spela i Stockholm var jag bara tvungen att åka. Jag lyckades övertala min far att ta ledigt från jobbet en helt vanlig tisdag för att köra mig fram och tillbaka till Stockholm för att kunna gå på konserten (ja, jag har en väldigt snäll pappa). Ingen av mina jämnåriga vänner var speciellt intresserade av Morrissey så skulle få gå på konserten själv (min pappa gillade inte heller Morrissey). Jag hade aldrig tidigare åkt upp till huvudstaden för att gå på konsert innan och jag var ensam och ganska nervös. Jag kom till Arenan i väldigt god tid, runt två timmar innan de slog upp dörrarna men jag var inte först där. Utanför hade ett tiotal hardcore fans med bakåtkammat hår och buketter med påskliljor samlats. Det var en otrolig stämning redan innan konserten började. Folk var upprymda och spända av förväntan. Det rullade också på med allsång av Morrissey och the Smiths-låtar. Eftersom jag kommit tidigt fick jag en bra plast i kön in och även en bra plats framför scen. Det var osannolikt trångt, alla ville fram för att stå så nära Moz som möjligt. Som vanligt inleddes allting med att Morrisseys förinspelade blandband går på strax innan konserten börjar. När Morrissey själv stiger på scenen blir folk som galna, inklusive mig själv. Han inleder med en gammal Smiths-låt; Is it Really So Strange, vilket får folk att bli ännu mer upprymda. Tyvärr håller kanske inte konserten högsta klass musik och låtmässigt. Den innehåller dock ett par höjdpunkter som låtarna från Maladjusted och en riktigt bra version av Speedway. Även de andra Smiths-låtarna Meat Is Murder och underbara Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me, som han avslutar med är kvällens höjdpunkter. Efteråt slåss folk om hans utkastade West Hamt-shirt. Jag har haft på mig en turkos kortärmad skjorta på spelningen, när jag går därifrån är den mörkblå. Det har varit så otroligt tätt och trångt under spelningen att jag blivit alldeles dyngsur. Även om spelningen kanske inte var den bästa i sig så var det en grym upplevelse, första gången själv på konsert i Stockholm och första gången jag fått se Morrissey.




Sigur Rós – Cirkus, Stockholm, 2005

Under den tiden jag bodde i Reykjavik tror jag att jag lyckades missa Sigur Rós ungefär tre gånger. Det var en otroligt stor besvikelse. När de släppte Takk… 2005 och var och turnerade i Sverige var jag bara tvungen att ta igen det jag hade missat. Jag lyckades ganska snabbt engagera Sabine till att följa med på konserten och biljetterna införskaffades väldigt snart. När konserten närmade sig fick Sabine annat för sig och istället fick jag gå med hennes vän Ida och Idas lillasyster. Det spelade inte så stor roll jag skulle bara se dem den här gången. Det var första gången jag var på Cirkus, en arena som var helt perfekt för Sigur Rós storslagna musik. Förband var Amiina, som även skötte stråkarna under huvudaktens spelning. Bara den var otroligt intressant och bra i sig. Sigur Rós var dock magnifika. De inledde skymda bakom ett jättelikt tygstycke som hängde ner och täckte hela scenen. Videoprojektioner spelade på tyget under början av Glósóli som inledde konserten, det var helt sjukt snyggt. Samtidigt som de trampar igång disten i slutet på låten faller skynket. Bandet står och harvar på, belysta nedifrån och deras siluetter projiceras mot ett skynke som sitter i bakgrunden. Redan här är jag hänförd. Spelningen fortsätter i samma stil, de varvar videouppspelningar och belysning nedifrån på bandet mot skynket i bakgrunden under hela konserten och det är så vackert, rent visuellt. Låt- och framförandemässigt blir jag inte heller besviken, de får med godbitarna från Ágætis Byrjun, (), Takk… och även Hafsol från debuten Von. Höjdpunkterna på konserten består i Sæglópur som inleds med tre personer på xylofon. Även avslutet med episka, jagande Untitled 8 är ett av de främsta framförandena under kvällen. Jag var lyrisk efter att få se dem, jag hade väntat så länge på att göra det och de infriade alla mina förväntningar som jag haft på konserten.

Dagens Poplåt: Rugla

Amiina – Rugla

Det vackra, repetitiva plocket som inleder låten får direkt min uppmärksamhet, En xylofon smyger upp i bakgrunden. Tillsammans tassar de två instrumenten fram i ljuvlig harmoni. När minuten gått av låten dyker de första två stråkarna upp och lägger på ännu ett lager i låtens slinga. Den går runt några varv till, tonar ner till bara gitarren, upp igen, fler stråkar ansluter, det är så otroligt vackert, trollbindande. När låtens sista minut nalkas dyker sången upp, kvinnoröster som ligger över varandra upprepar samma rader om och om igen som ett mantra genom avslutningen av låten; ”Èg er rugla” (som jag skulle tro betyder ungefär ”jag är förvirrad”). Det är så sjukt snyggt. Låten slutar strax under fyra minuter, men det känns alldeles för kort. Låtens underbart repetitiva melodi sätter sig som klister mot hjärnbarken och jag vill bara höra mer, ha på ännu fler lager i slingorna. Låten för tankarna till en gammal speldosa, genom sin upprepning av samma slinga hela tiden, men är så mycket vackrare och fullare av liv.



Låten dök först upp på Amiinas andra EP, Seoul under namnet Ugla och i en något annorlunda form. Den här versionen finns på gruppen första fullängdare, Kurr, som precis släppts. Det är helt klart värt att kolla upp den här kvinnliga isländska kvartetten.

Dagens Poplåt: Shipbuilding

Robert Wyatt – Shipbuilding

Min första kontakt med den Robert Wyatts Shipbuilding kom när jag införskaffade boxen Rough Trade släppte för att fira sitt 25 års jubileum. Boxen innehöll en hel del bra grejer som jag hört sedan tidigare, men många av låtarna som låg längre bak i bolagets historia hade jag helt missat fram tills dess. Bland de låtarna fanns Shipbuilding. Det var en av de låtar som gjorde absolut starkast intryck på mig i hela samlingen. Det var en sån där låt som man inte kunde släppa, som man återkom till gång på gång.




Det var ett tag sedan jag hörde den sist när jag av en slump sprang på den idag igen. Den sätter mig i samma järngrepp igen som när jag först hörde den. Robert Wyatt sjunger Elvis Costellos text med sin allra vänaste röst och en otrolig känsla. Orden känns som hans egna. Uppbackad av ett arrangemang med en mullrande kontrabas, ett piano och ett smygande trumkomp får låten en sval, lite jazzigt behaglig känsla. Musikerna liksom lunkar fram, utan att stjäla märkbart med uppmärksamhet från Wyatts röst eller låtens text som för mig är själva essensen i låten. Texten är en reaktion mot Falklandskriget som pågick 1982, året innan låten gavs ut. Den tar upp problematiken som uppstod hos många när de engelska hamnstädernas ekonomi började gå upp igen efter en svår period på grund av att de fick bygga skepp som skulle användas i kriget. Samtidigt var många från de här områdena tvungna att se sina söner dra ut i kriget på just de här skeppen, för att kanske aldrig återvända. Elvis Costello själv benämner just den här texten som en av de bästa han någonsin skrivit. Jag kan förstå honom, det är en alldeles lysande text om ett komplext läge, med sysselsättning och tillväxt för regioner på neråtgående på ena sidan och krigets offer och ohyggligheter på den andra.

Lyssna på låten här>>

Kvartalsrapport

När vi nu har kommit in i april känner jag att det är dags för en liten kvartalsrapport. Det har kommit en mängd riktigt bra skivor under årets inledeande tre månader, men vissa har utmärkt sig mer än andra. Så här är en liten genomgång av de skivor under första kvartalet 2007 som jag har tyckt bäst om.


Explosions In The Sky – All Of A Sudden I Miss Everyone

Bortsett från soundtracket till Friday Night Lights och experimentet The Rescue är All Of A Sudden I Miss Everyone Austin-bandets första riktiga skiva sen mästerliga The Earth Is Not A Cold Dead Place från 2003. Vilken återkomst det är, All Of A Sudden… viker inte på något sätt ned sig i konkurrensen med någon av deras tidigare skivor. Den känns på något sätt som en naturlig fortsättning. De förändrar inte sin postrock på några större vis, den mest konkreta förändringen är användandet av piano i What Do You Go Home To? Däremot förfinar de och putsar på sitt eget sound, för fram detaljer, stämningar och nyanser i låtarna och plattan bildar en vacker helhet. Bland låtmaterialet finns några av de bättre spår som bandet skrivit, som inledande The Birth And Death Of The Day, som låter ungefär som den heter. Även The Catastrophe And The Cure är en av skivans toppar, där de går ut i ett rasande tempo och hamrar skiten ur sina instrument, för att sedan lugna ner sig och sen ut i ett bländande antiklimax på slutet. Det finns egentligen inga riktigt svaga spår här, det är en fruktansvärt vacker skiva med en otrolig detaljrikedom. Helt klart ett av deras bättre alster.



Hafdis Huld – Dirty Paper Cup

Jag har aldrig riktigt lyssnat på isländska GusGus (jag har däremot delat ut post till deras studio men det är en helt annan historia). Hafdis Huld var tidigare sångerska där och när jag hörde talas om ett soloalbum från henne så kände jag mig genast tvungen att kolla upp det, det måste ha haft något med min fascination för isländsk popmusik att göra. Men när jag väl fått tag på Dirty Paper Cup ville den inte riktigt släppa taget. Den är alldeles bedårande, full med små egensinniga små poplåtar. Analogsynthiga singeln Tomoko är en av skivan höjdpunkter, så även bittra, akustiska Plastic Halo och hennes gulliga mandolindrivna cover på Velvet Undergrounds Who Loves The Sun. Bäst av allt är dock Happy Ever After där Hafdis pratsjunger över ett enkelt plock från en akustisk gitarr. Den naiva texten om en picknickdejt blandat med Hafdis engelska med märkbar isländsk accent gör det till en av de sötaste låtarna jag hört på väldigt, väldigt länge.



Eluvium - Copia

Ambient är en relativt ny genre för mig. Hittade mest Eluviums Copia av en liten slump. Men den har gjort ett väldigt starkt intryck. Hans vackra stillsamma ljudbilder bjuder på alldeles fantastiska små resor. Låtarna är ofta storslagna och drömska. När han fyller ut sin ljudbild med stråkar, blås, gitarrer och piano känns det som att bli övertäckt av en varm, skön filt av ljud. Det är en alldeles perfekt skiva att drömma sig bort till en stund. Bästa spåren Radio Ballet och Reciting The Airships bärs båda fram av fina, repetitiva flygelslingor, men där den förstnämnda i princip bara bärs fram av flygeln och bär likheter med ett klassiskt komponerat stycke visar den senare upp hela Eluviums underbara ljudvärld.



Feist - The Reminder

I min värld var 2006 års bästa skiva Emily Haines & The Soft Skeletons Knive’s Don’t Have Your Back (som sorligt nog fortfarande inte börjat distribueras i Europa). Emily är i vanliga fall bandkollega med Feist i kanadensiska kollektivet Broken Social Scene och det är förvånansvärt hur mycket bra som kan komma ur den gruppen och dess medlemmar. Jag föll som så många andra redan för Feists förra album, Let It Die och har haft rätt högt ställda förväntningar på uppföljaren. När första smakprovet från the Reminder, My Moon My Man dök upp blev jag helt plötsligt övertygad om att jag inte alls skulle bli besviken. Det blev jag inte heller, jag rankar nog till och med The Reminder högre än Let It Die. Feist sjunger och skriver låtar bättre än någonsin. My Moon My Man, första singeln är oemotståndligt charmig och The Park är gudomligt vacker där Feists röst verkligen får stå ut, uppbackad av ett sparsamt komp.



Soulsavers - It's Not How Far You Fall, It's The Way You Land

Det absolut bästa med den här skivan är som jag nämnt i en tidigare post, Mark Lanegans underbara sång. Att höra honom raspa ur sig texter kring religion och uppvaknande tillsammans med den musikaliska inramningen får mig att tänka på Jason Pierce och hans Spiritualized. Det är en alldeles fantastisk, mörk folkrock/gospel skiva.



Low - Drums & Guns

Low är ett sånt band man med jämna mellan rum glömmer bort existerar. Deras tassande, tysta rockmusik gör inte så mycket väsen av sig. Men när de släpper skiva är det alltid lika intressant, de är inte ett sådant band som förändrar världen med varje ny skiva de gör, men de förfinar och polerar sitt sound lite inför varje skiva och kommer ännu lite närmare det perfekta albumet på vägen. Förra skivan The Great Destroyer var kanske ett litet snedsteg på vägen, att höja volymen och vrida upp disten var kanske inget för Low trots allt. Inför inspelningen av Drums & Guns hoppade bandets trummis av och lämnade Alan och Mimi ensamma kvar. Ingen större förlust verkar det som då de gjort smärre förändringar mot ett mer elektroniskt inspirerat sound där den ifyllande trummaskinen känns helt naturlig. Det är ett litet sidospår från den traditionella Low vägen detta också med sina elektroniska instrument, men mycket känns igen och det är ett betydligt mer lyckat experiment än föregångaren. Alan och Mimi sjunger fortfarande vackrast i världen tillsammans och skivan vandrar på i samma långsamma takt som alltid. Som vanligt finns det ett inneboende mörker i musiken också, något som också återfinns hos sina texter som ofta innehåller teman om våld och död. Avslutande spåret Violent Past kan vara något av det finaste bandet släppt ifrån sig, över en ljudvägg uppbyggd av en distad orgel, avbruten bara för korta inhopp av en gitarr sjunger Alan och Mimi så fint som bara de kan.

Kingdom of Rain

Mitt förhållande till Mark Lanegan utvecklades nog rätt sent. Eftersom grunge är något av det värsta som finns i musikväg passerade hans tidiga alster med Screming Trees mig obemärkt förbi. Hela nittiotalet var jag helt ovetandes om hans existens trots att han hann släppa fem album i eget namn under de tio åren. Först i och med Queens of the Stone Ages tredje, utmärkta album Songs for the Deaf blev jag varse Lanegans existens. Hans sånginsatser, både på albumet och på den efterföljande turnén fick mig att genast lägga märke till hans slitna, skrovliga röst.


Efter första kontakten skulle det dröja två år till innan han steg in i mitt liv på allvar. 2004 års Bubblegum, hans sjätte soloalbum fick mig verkligen att ta honom till hjärtat. En väldigt mörk, atmosfärisk, skitig platta som befinner sig någonstans mellan den stonerrock han varit med och gjort tillsammans med Queens of the Stone Age och den mörka, trasiga singer/songwritertradition som har Tom Waits och Leonard Cohen som förgrundsnamn. Med låtar som Metamphetamine Blues, Bombed, Sideways In Reverse, Morning Glory Wine och undersköna PJ Harvey duetten Hit That City hade han fått tillen platta som jag verkligen kunde ta till mig. Låtarna i all ära, men vad som verkligen lyfter plattan är Lanegans egen röst. Han låter som en Tom Waits med utan kraxandet, istället präglad av cigaretter och dåligt leverne. Mörk, hård och skrovlig. Men den rymmer en känsla, den är personlig och han vet hur han ska använda den för att få fram nyanserna, oavsett om han sjunger en kaxig, mer rockig låt eller en trasig, vädjande ballad. Den lyfter hela plattan och förmedlar texternas känslor kring längtan, sex, kärlek och droger. Men inte sagt att det är några fel på musiken, även om hans röst är den som lyfter allt till oanade nivåer hjälper musiken till att rama in den på ett alldeles lysande sett.





Nästa möte med Lanegan kom 2006, inte med en platta i eget namn utan samarbetet med Isobel Campbell Ballad of the Broken Seas. Hon var tidigare en av förgrundsfigurerna i indiepoplegendarerna Belle & Sebastian. Eftersom jag varit en beundrare av Campbell ända sen Belle & Sebastians If Your’e Feeling Sinister 1997 var mina förväntningar skyhöga på detta möte. Plattan levde väl tyvärr inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar men jag blev inte riktigt besviken heller. Tillsammans skapar de en del minnesvärda låtar. Redan öppningsspåret på skivan, mörka folkrocklåten Deus Ibi Est, sätter deras röstsamspel ribban för plattan. Lanegans mörka, hesa verser kompletteras alldeles perfekt av Campbells oskuldsfulla, änglalika röst i refrängen. Det finns andra stunder där deras samspel når högre nivåer, som i The False Husband, där de känns som en modern, uppdaterad version av Lee Hazelwood och Nancy Sinatra. Skivan har sina poänger framförallt i mötet mellan deras båda röster, som påminner lite om en musikalisk motsvarighet till Skönheten och Odjuret. Men det är musiken som sviker. Isobel Campbell står som ansvarig låtskrivare på de allra flesta av plattans låtar och tyvärr lyckas hon inte få till de skitiga folklåtarna som hon strävar efter att skriva. En av skivans främsta spår är Lanegan-skrivna Revolver, där den där känslan de vill få ut i musiken verkligen tränger fram. Dock finns det ett spår som står över alla andra, Campbell-skrivna avslutningslåten The Circus Is Leaving Town. Enbart Lanegans röst, framburen av ett sparsmakat komp till största del bestående av en akustisk gitarr och en orgel skapar stor magi. Det är just där och då Lanegans egna storhet och fantastiska röst visar sig fullt ut.




Nu är det 2007 och i väntan på ett nytt album med Lanegan i eget namn har jag fått tag på nya plattan med brittiska Soulsavers, It’s Not How Far You Fall, It’s The Way You Land, där de engagerat Lanegan på sång på åtta av plattans tio spår. Efter att Soulsavers tidigare ägnat sig åt att skriva låtar ämnade för dansgolvet kommer här något helt annat. Plattan tar sin början med den majestätiska Revival och redan här känner man att både gruppen och Lanegan har hittat helt rätt i sitt uttryckssätt. Framburen av en gospelkör kvider Lanegan fram en text om räddning, saknad och väckelse. Plattan fullkomligt radar upp pärlor, som helhet består den av folk, blues och gospel kryddat med nydanande elektroniska influenser. Låtar som tunga, gospelfunkiga rockpärlan Paper Money, eteriska, vädjande Spiritual med mantrat ”Jesus I Don’t Wan’t To Die Alone” och sönderslitande Johnny Cashpastischen Kingdom Of Rain får huden att knottra sig. Att de sen har den goda smaken att slänga in två utomordentliga covers gör inte saken sämre. Den första Neil Young covern Through My Sails samsas Lanegans och Will Oldhams röster alldeles utomordentligt i ett vemodigt möte. Avslutande Rolling Stones covern No Expectations tillhör en av skivans absoluta höjdpunkter, Lanegan låter alldeles uppgiven och förkrossad framför arrangemanget med orgel och piano. Man känner verkligen texten om saknad och att lämna saker bakom sig och aldrig återvända. Skivan i helhet får mig osökt att tänka på Spiritualized, vilket är ett väldigt gott betyg eftersom det är ett av mina absoluta favoritband. Men det finns vissa likheter i Lanegans texter med starka drag av religiöst tvivel och uppgivenhet och musikens storslagna atmosfär som skapas genom små, men effektiva medel. Jag är själv knappast religiös utan pendlar snarare mellan agnostiker och ateist men det är något så väldigt speciellt med sångare som uttrycker sina religiösa kval i sina texter. Det blir så naket, så nära på något vis och det finner jag oerhört fascinerande. Mark Lanegan har en röst som hjälper att få fram alla kval, alla texternas nyanser och man känner ett lidande när han tar ton. Han lyckas i och med denna platta verkligen etsa sig fast hos mig och frågan är om jag någonsin har hört honom bättre, eller någonsin kommer att få göra det. Trots det kan jag inte sluta längta efter hans nästa platta i eget namn.