Control

Filmfestivalen i Cannes avslutades för några dagar sedan. Många intressanta regissörer tävlade med sina nya filmer, bland annat alltid sevärda Wong Kar-Wai, Emir Kusturica och Quentin Tarantino. Den filmen som jag kommer längta allra mest efter att få se på svenska biografer till hösten är Anton Corbijns debutfilm Control som handlar om Joy Division sångaren Ian Curtis liv. Boken är delvis byggd på Ians fru Deborahs biografi om honom, Touching From A Distance. I rollen som Ian återfinns 27-årige Sam Riley som gör skådespelardebut, han jobbade på ett lager när han fick rollen. Deborah Curtis spelas av Samantha Morton som är den enda etablerade skådespelaren som medverkar. Filmen kostade bara £3 miljoner att göra, det mesta finansierat ut Corbijns egna ficka. Filmen fick ett riktigt bra mottagande i Cannes, den vann priser för bästa nya regissörer, bästa europeiska film samt ett hedersomnämnande i ytterligare en kategori. Jag tycker det verkar hur spännande som helst och riktigt längtar efter att få möjlighet att se den.

Eternal Life

Det finns alldeles för många rockstjärnor som har dött alldeles för tidigt. Många av dem har efter sin död fått kultstatus och deras musik lever vidare, den blir något som generation efter generation upptäcker och tar till sig.



Ben sådan artist är Jeff Buckley. Idag, 29 maj är det tio år sedan Jeff Buckley gav sig ut på en simtur i Memphis som han aldrig kom tillbaka levande ifrån. Likt sin far Tim var han en briljant musiker som försvann alldeles för tidigt. Debutplattan Grace är en modern klassiker och ett otroligt bra album. Låtar som Last Goodbye, Lover, You Should Have Come Over, Grace och hans tolkning av Leonard Cohens Hallelujah är alla magnifika låtar. Det är helt enkelt en kanonskiva, en sådan som borde finnas i varenda skivsamling. Tyvärr hann det aldrig komma en riktig uppföljare. Dubbeln Sketches (For My Sweetheart The Drunk) släpptes ofärdig, han höll på att spela in den när han dog. Den vittnar om vilken duktig musiker han var. Hans ofärdiga låtar håller väldigt hög klass och trots att det är sketcher, utkast till låtar så är även det en väldigt bra skiva. Det är alltid lätt att spekulera kring vilka mästerverk en artist hade kunnat åstadkomma eller hur hans fortsatta karriär hade kunnat se ut. Men jag nöjer mej med att konstatera att Jeff Buckley släppte en ruskigt bra debut som följdes upp av ett väldigt bra, halvfärdigt album. Han hade en röst som är gudomlig och han som han verkligen visste hur han skulle använda.

Jeff Buckley är också ett väldigt tydligt exempel på en cynisk musikbransch. Så mycket återutgåvor, släpp av uddaspår, liveskivor och dvd:er är det nog få som lyckats släppa efter sin död. Jag funderar lite på om publiken verkligen vill ha allt detta? Eller om det bara är skivbolagen som ser en möjlighet att kapitalisera på en död stjärna? Personligen tycker jag det är synd att släppa spår som det kanske inte var meningen att han skulle släppa, vissa låtar mår bäst av att aldrig möta en publik (undantaget Sketches som faktiskt fungerar i sin helhet).

Hur som helst, idag är det tio år sen Jeff Buckley dog. Jag lyssnar en vända på Grace och inser hur fantastisk han faktiskt var. Och att Last Goodbye är en helt underbar låt.

Dagens Poplåt: Vingslag

Kalle J – Vingslag


Jag tyckte Kalle J verkade väldigt sympatisk när han dök upp härom året. Bland alla svenska electropopband som kom fram ungefär samtidigt tyckte jag att Kalles första EP:s stack ut bland mängden. Sen kom fullängdaren Om Du Lyssnar Noga som jag på det hela taget tyckte var en besvikelse, lite ojämn och saknade en del av det där som gjorde att han verkligen stack ut från mängden. Men nu i och med nya singeln har jag fått tillbaka min tro på honom. De inledande, samplade stråkarna som bygger Vingslag är helt briljanta, jag blir snudd på mållös. Jag kan lyssna på den här låten gång på gång på gång och fortfarande slås av hur perfekta stråkarna låter. Det är luftigt, svävande och somrigt. Tillsammans med det bakomliggande beatet blir det en riktigt fin lite poplåt som funkar lika bra på ett dansgolv som i ipod-hörlurarna. Detta känns som en klockren kandidat till att vara en av mina största sommarhitar, och jag har faktiskt börjat längta till dess att Kalle J ska släppa platta nummer två, finns det fler låtar som Vingslag på lager kan det faktiskt bli hur bra som helst.

Dagens Poplåt: Selfish Jean

Travis – Selfish Jean


Travis är väl kanske inte på något sätt världens roligaste band. Ett gäng skottar som gör radiovänlig popmusik typ. Trots det har jag ganska länge haft ett ganska ohälsosamt förhållande till dem. De har varit laddade med en massa känslor och associationer, eller det är kanske främst deras andra album, The Man Who. Det är nog den enda plattan i min skivsamling med en sådan laddning att man inte ens överväger att plocka fram och lyssna på den. Den tillhör det förgångna. Trots att det är en relativt sympatisk popplatta har den fått ligga och samla damm i en massa år (bortsett från alla gånger min mor lånat den av mej men nu har hon skaffat ett alldeles eget exemplar av skivan och min får mest stå). Efter The Man Who kändes Travis inte alls speciellt intressanta eller spännande, singlarna på de två efterföljande skivorna skapade inte direkt något sug hos mig att börja lyssna på dem igen och skapa nya associationer till deras musik. Det är först nu, efter att ha blivit tipsad om deras senaste singel Selfish Jean jag visat dem något som helst intresse igen. Det gjorde jag förmodligen rätt i för det kan vara den bästa singeln de har släppt ifrån sej. Det låter som att de står med ena benet någonstans kring Martha & the Vandellas och Supremes och andra benet förankrat i Doves magnifika Black & White Town. Det är glatt, souligt och euforiskt. En livfull rytmsektion blandat med en alldeles utmärkt popmelodi. En självklar stämningshöjare och den förtjänar definitivt att bli sönderspelad på radio.

Man kan lyssna på den här>>

SoKo Not Sokute

SoKo


Veckans roligaste upptäckt såhär långt måste vara franska SoKo och hennes nya femspårsskiva SoKo Not Sokute. Låtarna, som ofta framförs akustiskt är helt underbart charmiga. Texterna är ofta både bittra och cyniska, men alltid med glimten i ögat. Nånstans dras mina tankar till Moldy Peaches, men SoKo känna lite mognare, lite mindre vulgär och kanske lite allvarligare. Bortsett från inledande The Dandy Cowboys kanske, det är definitivt den låten som utmärker sig allra mest. Studsande, livlig bara allmänt euforisk och låter som något som kunde ha varit med på ett soundtrack till en 40-tals komedi. Man riktigt ser en fylld komediensemble dansa runt med hattar och käppar framför sig. En annan liten favorit på skivan är I’ll Kill Her som riktigt dryper av bitterhet gentemot en gammal pojkvän och flickan som stal honom från henne. All bitterhet till trots finns även nåt här som gör låten till charmig, kanske det lättsamma anslaget eller det faktum att SoKo använder sig av sin allra kraftfullaste franska accent i låten. Men hon är inte konstant negativ. Take My Heart andas hopp och kärlek och har en refräng som går rätt in i hjärtat. Det är gulligt, sprudlande och ja den där bubblande känslan av ny kärlek och solsken. Sammantaget ger den här EP:n en känsla av att man vill ha mer SoKo, ser med spänning fram emot kommande EP:s och fullängdare.

Jag tycker att man ska vidare och lyssna på SoKo här>>

Dagens Poplåt: You Can Hide Your Love Forever

Comet Gain – You Can Hide Your Love Forever

Häromdagen gick jag igenom en skiva jag hade gjort med ett gäng av mina absoluta favoritlåtar. När jag sedan gick igenom låtlistan insåg jag att jag helt hade missat en låt som helt klart ska vara med på alla mina sammanställningar av mina favoritlåtar. Comet Gains You Can Hide Your Love Forever är en sådan låt som har följt med mej i flera år och fortfarande aldrig lämnar mig oberörd.


Comet Gain är ett otroligt sympatiskt engelskt band, de gör normalt sett ganska skränig indiepop på det där sättet som enbart engelska band kan. Men den här låten skiljer sig en aning mot det mesta som finns i deras katalog, musikaliskt är det här en bedårande liten poplåt, en ganska söt sak utan någon som helst inblandning av distade gitarrer eller annat skrammel. Den för snarare tankarna till Belle & Sebastian eller något som släppts på Sarah Records. Men det är väl kanske inte musiken, den härliga melodin till trots, som gjort att jag inte riktigt kan släppa den här låten. Istället är det texten, som i och för sig känns ganska klassisk, men lyckas ändå beröra mig. Förmodligen har det med tidpunkten för min upptäck av låten att göra och hur min livssituation såg ut då. Det är i alla fall en kärlekshistoria, eller ja kanske snarare en olycklig kärlekshistoria som berättas, från både parters sida. Kille och tjej som springer omkring utan att riktigt vara säkra på hur den andra känner och allting har runnit ut i sanden men de kan ändå inte släppa tankarna på varandra och var de är och vad de gör nu. Som sagt det är en historia som berättats många gånger förr, men den här har nåt speciellt. Kanske är det faktum att den manliga personen i låten spelar in blandband för att vinna hennes hjärta? Eller för att den innehåller samma moment av osäkerhet och tonårsångest som präglade mig på gymnasiet när jag upptäckte låten? Eller så är det något helt annat som jag inte alls har lyckats lista ut än. Men faktum kvarstår att det är en helt fantastisk låt. Tyvärr bara utgiven på en 7” singel såvitt jag vet, men borde säkert gå att få tag på digitalt någonstans. Den har haft en stor betydelse för mig genom mitt liv så jag kan inte göra annat än att rekommendera er att leta reda på den.

Ladies And Gentlemen We Are Floating In Space

Häromveckan gick jag igenom mina favoritbokningar till sommarens festivaler. Efter att precis ha gått in och kollat min mejl inser jag att ingen av de bokningarna jag tog upp i mitt förra inlägg går upp mot det Emmabodafestivalen presenterade idag.

Emmabodafestivalen har gjort klart med Spiritualized's Acoustic Mainline turné.


Det är helt sjukt, Spiritualized, i Emmaboda. Det hade jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig. Men helt plötsligt inser jag att jag bara måste åka till Emmaboda i sommar. Jason Pierce, en stråkkvartett, klaviatur och en gospelkör ska framföra utvalda delar av Spaceman 3 och Spiritualizeds katalog. Det kan jag ju bara inte missa. Jag får gåshud bara jag tänker på det. Spiritualized är ett av mina absoulta favoritband och se dem i en sådan sättning vore helt underbart.

Nån som är sugen på att följa med mej till Emmaboda i sommar?

Same Old Song

Jag blev lite överraskad av mig själv helgen som gick. Var på 25-års fest i lördags och blev som en av många ombedd att ta med mej en blandskiva med några av de låtar som jag tycker är bäst någonsin. Visst, det är en jättesvår utmaning, hur ska man liksom plocka fram 20 låtar som är bättre än alla andra, någonsin. Det faktumet att skivan ska med på en fest innebär ju även det vissa speciella kriterier för hur skivan ska utformas. Att slänga med en 12 minuter lång postrocklåt funkar liksom inte riktigt för det tillfället. En annan sak som påverkade min skiva en del var även det faktum att jag inte hade tillgång till min skivsamling utan bara låtar som fanns på min dator.

Trots alla faktorer som påverkat mitt urval av låtar blev jag ändå lite överraskad av mig själv. När det kommer till musik brukar jag alltid leva här och nu, musiken som kommer just idag är oftast den jag gillar mest och fastnar för, jag brukar försöka att inte fastna i det gamla. Trots det utgjordes min skiva med det som ska vara mina favoritlåtar av väldigt många låtar som jag upptäckte och började älska när jag gick på gymnasiet. Knappt någon av låtarna är gjort på 2000-talet. En hel del är inte ens gjorda på 90-talet. Så trots mina försök att hänga med i musikvärlden och hela tiden ta till mig ny musik så ligger det nog en sanning i att musiken man lyssnar på och älskar i tonåren är den som sätter sig allra, allra hårdast.

Just då, i fredags, när jag satte ihop den här skivan insåg jag att alla de här låtarna är bland de absolut bästa låtarna som jag vet:

-Nine Inch Nails – Wish
-New Order – Age Of Consent
-Feist – Mushaboom
-The 13th Floor Elevators – You´re Gonna Miss Me
-Cat Power – He War
-Saint Etienne – He´s On The Phone
-Joy Division – Love Will Tear Us Apart
-My Bloody Valentine – You Made Me Realise
-Delta 5 – Mind Your Own Business
-Belle & Sebastian – Get Me Away From Here, I’m Dying
-Television Personalities – Part Time Punks
-The Sonics – Cinderella
-The Flaming Lips – Do You Realise
-Gang Of Four – Damaged Goods
-The Jesus & Mary Chain – Just Like Honey
-Neutral Milk Hotel – Two-Headed Boy
-Pavement – Shady Lane
-Spacemen 3 – Walking With Jesus
-The Field Mice – Emma’s House

Love And Communication

Jag kan inte riktigt undgå att tycka att det är helt sjukt spännande att en av mina favoriter, Chan Marshall (Cat Power) ska medverka som skådis i kommande Wong Kar-Wai filmen My Blueberry Nights. Uppenbarligen ska hon spela Jude Law’s ryska ex-flickvän. Verkar hur spännande som helst, Wong Kar-Wai är en av mina absoluta favoritregissörer så hon kunde definitivt valt något sämre att medverka i. Sen ska det bli ganska kul att se hur hon funkar som skådis också. Någonting säger mig att hon inte borde göra bort sig fullständigt, men det kanske bara är önskedrömmar. Väntar med spänning på resultatet. Bortsett från Chan Marshall så medverkar även Norah Jones, Tim Roth samt alltid lika härliga Nathalie Portman och Rachel Weisz. My Blueberry Nights har världspremiär på Cannesfestivalen senare i maj och kommer förmodligen gå upp på bio i Sverige under årets sista månader. Men den som väntar på nåt gott…


Andra trevliga Cat Power nyheter är att hon nu i april har börjar arbeta med ännu en coverskiva, låtar av Bob Dylan, Aretha Franklin och Otis Redding kommer att tolkas (personligen tycker jag att hon ska spela in en hel skiva med bara Otis Reddingcovers, hon är grym på att tolka honom). Senare under året finns också planer på att spela in en ny skiva med eget material som just nu går under arbetsnamnet Sun. Det kommer vara mycket Cat Power att se fram emot under 2007 med andra ord.

Blue Monday

R.I.P New Order 1981-2007

Så kom dagens tristaste nyhet, New Order är tydligen inte längre verksamma. Alltid trist när bra band beslutar sig för att lägga ned. Samtidigt har kvalitén på deras allra senaste skivor kanske inte riktigt varit i klass med deras tidigare alster. Man ska väl lägga ned med äran i behåll. New Order har ändå sen singeldebuten Ceremony släppt en rad oantastliga klassiker som Blue Monday, Bizarre Love Triangle, Temptation, Regret och True Faith.

Även om jag rent personligen håller Joy Division högre än New Order har jag ändå insett gruppens storhet och även fallit för skivor som Low-Life, Technique och Power, Corruption & Lies och en mängd annat som de har släppt.

Sen får man inte glömma att Bernard Sumner förmodligen dansar fulast i världen på scen och Peter Hook kan vara världens absolut coolaste bassist.

Om jag skulle ta fram mina egna fem New Orderfavoriter utan rangordning skulle det nog se ut så här:

- Ceremony
- Your Silent Face
- Love Vigilantes
- Age Of Consent
- Sunrise


För att bli påmind om vilket bra band det faktiskt var räcker det med att titta på det här liveframförandet av Age Of Consent från Channel 4 1983

Dagens Poplåt: I Was A Daughter

Basia Bulat – I Was A Daughter



Jag vet inte om det är nåt personligt drag hos mej att falla för en massa kvinnliga kanadensiska musiker med fantastisk förmåga att skriva underbara poplåtar eller om det helt enkelt är så att det kommer sjukt mycket duktiga kvinnliga musiker från Kanada just nu. Senast i raden som jag har lyckats upptäcka är Basia Bulat. Som så många gånger förr sprang jag mest på henne av en mindre slump. Jag älskar när det händer, när man bara slentriansurfar omkring bland bloggar och tankar ned nånting som man aldrig hört talas om innan och faller helt handlöst för det. Så var fallet med I Was A Daughter. Det är Bulats första singel från hennes debutalbum Oh, My Darling. Vilken låt det är, pendlar mellan det sköra, vackra och det hetsiga euforiska. Lugna akustiska partier varvas med helt underbart hetsigt handklapp och en trummis som verkar ha en mildare form av damp. Sen är Basias röst helt magisk. Hon låter så bräcklig och hon sjunger hela tiden med ett litet darr på rösten. Albumet kommer 21 maj, nåt jag ser fram emot väldigt mycket. Till dess får jag väl mest vara ledsen över att jag missar henne som uppvärmare till mysfolkbandet Great Lake Swimmers i Göteborg och Stockholm till helgen.


Vill man lyssna på I Was A Daughter eller nåt annat med Basia kan man gör det här>>

Along The Run

Art Of Fighting

Att göra storslagen, känslomässigt laddad popmusik är en konst. Det blir så lätt att band trampar över gränsen och gör svulstig arenarock. Det blir liksom Coldplay av alltihopa och ett försök att trycka ner alla känslor i halsen på lyssnaren. Australiensiska Art Of Fighting är för mig en ny bekantskap, men en trevlig sådan. Senaste veckan har jag lyssnat väldigt mycket på deras andra album Second Storey. En skiva som innehåller storslagen, känsloladdad popmusik. Fast på rätt sätt. Det är storslaget utan att trycka in orkestrar i studion och använda sig av hyperavancerad produktion, istället vackert och utdraget. Det är känsloladdat utan att trycka ner allt i halsen på lyssnaren. Istället går de försiktigt fram och lockar till sig lyssnarens intresse. Det är laddat och förmedlar känslor genom nyanser istället för att lasta på alldeles för mycket i musiken.


Det är kanske ett litet mirakel att Art Of Fighting har lyckats existera sedan sent nittiotal. Består ett band av både ett syskonpar (gitarristen Miles och sångaren Ollie Brown) och ett gift par (Ollie och bassisten Peggy Frew). Det är väl egentligen bara trummisen Marty Brown som inte har några direkt hårda band till någon annan i bandet. Men det är en mix av folk som är som upplagt för att skapa problem, men efter snart tio år som band verkar det funka. Två fullängdare har det blivit hittills, Wires som kom 2001 och Second Storey från 2004. Den sistnämnda rekommenderas väldigt, väldigt varmt.

Art Of Fightings musik skulle jag kanske placera som slow-rock. Klassisk rocksättning, men långt ifrån larmande och tungt, istället finstämt och stillsamt. Ollie Brown, sångaren har en ljus, väldigt fin röst som är som gjord för att lyfta låtarna och verkligen föra fram de små nyanserna. Det är en ny skiva på gång med bandet, Runaways, och förhoppningsvis får den ordentlig distribution från Australien. Art Of Fighting förtjänar all den framgång band som Coldplay, Keane och alla liknande band som spelar ut hela känsloregistret alldeles för hårt. Art Of Fightings musik spelar inte ut det, de lockar in lyssnaren till att känna efter själv. Det är mycket intressantare. Art Of Fighting är än så länge en alldeles för väl bevarad hemlighet.


Vill man lyssna på Art Of Fighting går det bra att göra här>>

Dagens Poplåt: Nature And The Wreck

Mates Of State – Nature And The Wreck



Sådär på rak arm tror jag att Mates Of State är det bästa bandet jag känner till som består av man/hustru. Tillsammans gör Kori Gardner och Jason Hammel otroligt catchy poplåtar med bara orgel och trummor. De har lyckats skapa sig ett väldigt eget sound, med låtar som ofta skiftar förklädnad flera gånger innan de hinner ta slut. Fyra album har de lyckats få ur sig än så länge, det senaste Bring It Back kom ifjol och det är där man finner Nature And The Wreck. I teorin vet jag inte om det framstår som en speciellt bra låt. Äkta makar som gör en söt liten poplåt om sin relativt nyfödda bäbis, komplett med babyjoller i sångens slut. Det är helt klart varningsflagg på sånt, det skulle lätt kunna passera gränsen för gulligt och istället bara bli för mycket. På nåt sätt lyckas de undvika att hamna i den fällan, de ligger hela tiden rätt och lyckas göra en varm, vacker liten pianoballad som bara är helt bedårande. Den är fortfarande gullig, men på helt rätt sätt. Kanske inte karakteriserande för Mates Of States sound, men en riktigt bra avstickare och utveckling i deras låtskrivande. Och en alldeles finfin låt för varma vårdagar.