Ben sådan artist är Jeff Buckley. Idag, 29 maj är det tio år sedan Jeff Buckley gav sig ut på en simtur i Memphis som han aldrig kom tillbaka levande ifrån. Likt sin far Tim var han en briljant musiker som försvann alldeles för tidigt. Debutplattan Grace är en modern klassiker och ett otroligt bra album. Låtar som Last Goodbye, Lover, You Should Have Come Over, Grace och hans tolkning av Leonard Cohens Hallelujah är alla magnifika låtar. Det är helt enkelt en kanonskiva, en sådan som borde finnas i varenda skivsamling. Tyvärr hann det aldrig komma en riktig uppföljare. Dubbeln Sketches (For My Sweetheart The Drunk) släpptes ofärdig, han höll på att spela in den när han dog. Den vittnar om vilken duktig musiker han var. Hans ofärdiga låtar håller väldigt hög klass och trots att det är sketcher, utkast till låtar så är även det en väldigt bra skiva. Det är alltid lätt att spekulera kring vilka mästerverk en artist hade kunnat åstadkomma eller hur hans fortsatta karriär hade kunnat se ut. Men jag nöjer mej med att konstatera att Jeff Buckley släppte en ruskigt bra debut som följdes upp av ett väldigt bra, halvfärdigt album. Han hade en röst som är gudomlig och han som han verkligen visste hur han skulle använda.
Jeff Buckley är också ett väldigt tydligt exempel på en cynisk musikbransch. Så mycket återutgåvor, släpp av uddaspår, liveskivor och dvd:er är det nog få som lyckats släppa efter sin död. Jag funderar lite på om publiken verkligen vill ha allt detta? Eller om det bara är skivbolagen som ser en möjlighet att kapitalisera på en död stjärna? Personligen tycker jag det är synd att släppa spår som det kanske inte var meningen att han skulle släppa, vissa låtar mår bäst av att aldrig möta en publik (undantaget Sketches som faktiskt fungerar i sin helhet).
Hur som helst, idag är det tio år sen Jeff Buckley dog. Jag lyssnar en vända på Grace och inser hur fantastisk han faktiskt var. Och att Last Goodbye är en helt underbar låt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar