Kingdom of Rain

Mitt förhållande till Mark Lanegan utvecklades nog rätt sent. Eftersom grunge är något av det värsta som finns i musikväg passerade hans tidiga alster med Screming Trees mig obemärkt förbi. Hela nittiotalet var jag helt ovetandes om hans existens trots att han hann släppa fem album i eget namn under de tio åren. Först i och med Queens of the Stone Ages tredje, utmärkta album Songs for the Deaf blev jag varse Lanegans existens. Hans sånginsatser, både på albumet och på den efterföljande turnén fick mig att genast lägga märke till hans slitna, skrovliga röst.


Efter första kontakten skulle det dröja två år till innan han steg in i mitt liv på allvar. 2004 års Bubblegum, hans sjätte soloalbum fick mig verkligen att ta honom till hjärtat. En väldigt mörk, atmosfärisk, skitig platta som befinner sig någonstans mellan den stonerrock han varit med och gjort tillsammans med Queens of the Stone Age och den mörka, trasiga singer/songwritertradition som har Tom Waits och Leonard Cohen som förgrundsnamn. Med låtar som Metamphetamine Blues, Bombed, Sideways In Reverse, Morning Glory Wine och undersköna PJ Harvey duetten Hit That City hade han fått tillen platta som jag verkligen kunde ta till mig. Låtarna i all ära, men vad som verkligen lyfter plattan är Lanegans egen röst. Han låter som en Tom Waits med utan kraxandet, istället präglad av cigaretter och dåligt leverne. Mörk, hård och skrovlig. Men den rymmer en känsla, den är personlig och han vet hur han ska använda den för att få fram nyanserna, oavsett om han sjunger en kaxig, mer rockig låt eller en trasig, vädjande ballad. Den lyfter hela plattan och förmedlar texternas känslor kring längtan, sex, kärlek och droger. Men inte sagt att det är några fel på musiken, även om hans röst är den som lyfter allt till oanade nivåer hjälper musiken till att rama in den på ett alldeles lysande sett.





Nästa möte med Lanegan kom 2006, inte med en platta i eget namn utan samarbetet med Isobel Campbell Ballad of the Broken Seas. Hon var tidigare en av förgrundsfigurerna i indiepoplegendarerna Belle & Sebastian. Eftersom jag varit en beundrare av Campbell ända sen Belle & Sebastians If Your’e Feeling Sinister 1997 var mina förväntningar skyhöga på detta möte. Plattan levde väl tyvärr inte riktigt upp till mina högt ställda förväntningar men jag blev inte riktigt besviken heller. Tillsammans skapar de en del minnesvärda låtar. Redan öppningsspåret på skivan, mörka folkrocklåten Deus Ibi Est, sätter deras röstsamspel ribban för plattan. Lanegans mörka, hesa verser kompletteras alldeles perfekt av Campbells oskuldsfulla, änglalika röst i refrängen. Det finns andra stunder där deras samspel når högre nivåer, som i The False Husband, där de känns som en modern, uppdaterad version av Lee Hazelwood och Nancy Sinatra. Skivan har sina poänger framförallt i mötet mellan deras båda röster, som påminner lite om en musikalisk motsvarighet till Skönheten och Odjuret. Men det är musiken som sviker. Isobel Campbell står som ansvarig låtskrivare på de allra flesta av plattans låtar och tyvärr lyckas hon inte få till de skitiga folklåtarna som hon strävar efter att skriva. En av skivans främsta spår är Lanegan-skrivna Revolver, där den där känslan de vill få ut i musiken verkligen tränger fram. Dock finns det ett spår som står över alla andra, Campbell-skrivna avslutningslåten The Circus Is Leaving Town. Enbart Lanegans röst, framburen av ett sparsmakat komp till största del bestående av en akustisk gitarr och en orgel skapar stor magi. Det är just där och då Lanegans egna storhet och fantastiska röst visar sig fullt ut.




Nu är det 2007 och i väntan på ett nytt album med Lanegan i eget namn har jag fått tag på nya plattan med brittiska Soulsavers, It’s Not How Far You Fall, It’s The Way You Land, där de engagerat Lanegan på sång på åtta av plattans tio spår. Efter att Soulsavers tidigare ägnat sig åt att skriva låtar ämnade för dansgolvet kommer här något helt annat. Plattan tar sin början med den majestätiska Revival och redan här känner man att både gruppen och Lanegan har hittat helt rätt i sitt uttryckssätt. Framburen av en gospelkör kvider Lanegan fram en text om räddning, saknad och väckelse. Plattan fullkomligt radar upp pärlor, som helhet består den av folk, blues och gospel kryddat med nydanande elektroniska influenser. Låtar som tunga, gospelfunkiga rockpärlan Paper Money, eteriska, vädjande Spiritual med mantrat ”Jesus I Don’t Wan’t To Die Alone” och sönderslitande Johnny Cashpastischen Kingdom Of Rain får huden att knottra sig. Att de sen har den goda smaken att slänga in två utomordentliga covers gör inte saken sämre. Den första Neil Young covern Through My Sails samsas Lanegans och Will Oldhams röster alldeles utomordentligt i ett vemodigt möte. Avslutande Rolling Stones covern No Expectations tillhör en av skivans absoluta höjdpunkter, Lanegan låter alldeles uppgiven och förkrossad framför arrangemanget med orgel och piano. Man känner verkligen texten om saknad och att lämna saker bakom sig och aldrig återvända. Skivan i helhet får mig osökt att tänka på Spiritualized, vilket är ett väldigt gott betyg eftersom det är ett av mina absoluta favoritband. Men det finns vissa likheter i Lanegans texter med starka drag av religiöst tvivel och uppgivenhet och musikens storslagna atmosfär som skapas genom små, men effektiva medel. Jag är själv knappast religiös utan pendlar snarare mellan agnostiker och ateist men det är något så väldigt speciellt med sångare som uttrycker sina religiösa kval i sina texter. Det blir så naket, så nära på något vis och det finner jag oerhört fascinerande. Mark Lanegan har en röst som hjälper att få fram alla kval, alla texternas nyanser och man känner ett lidande när han tar ton. Han lyckas i och med denna platta verkligen etsa sig fast hos mig och frågan är om jag någonsin har hört honom bättre, eller någonsin kommer att få göra det. Trots det kan jag inte sluta längta efter hans nästa platta i eget namn.