Kvartalsrapport

När vi nu har kommit in i april känner jag att det är dags för en liten kvartalsrapport. Det har kommit en mängd riktigt bra skivor under årets inledeande tre månader, men vissa har utmärkt sig mer än andra. Så här är en liten genomgång av de skivor under första kvartalet 2007 som jag har tyckt bäst om.


Explosions In The Sky – All Of A Sudden I Miss Everyone

Bortsett från soundtracket till Friday Night Lights och experimentet The Rescue är All Of A Sudden I Miss Everyone Austin-bandets första riktiga skiva sen mästerliga The Earth Is Not A Cold Dead Place från 2003. Vilken återkomst det är, All Of A Sudden… viker inte på något sätt ned sig i konkurrensen med någon av deras tidigare skivor. Den känns på något sätt som en naturlig fortsättning. De förändrar inte sin postrock på några större vis, den mest konkreta förändringen är användandet av piano i What Do You Go Home To? Däremot förfinar de och putsar på sitt eget sound, för fram detaljer, stämningar och nyanser i låtarna och plattan bildar en vacker helhet. Bland låtmaterialet finns några av de bättre spår som bandet skrivit, som inledande The Birth And Death Of The Day, som låter ungefär som den heter. Även The Catastrophe And The Cure är en av skivans toppar, där de går ut i ett rasande tempo och hamrar skiten ur sina instrument, för att sedan lugna ner sig och sen ut i ett bländande antiklimax på slutet. Det finns egentligen inga riktigt svaga spår här, det är en fruktansvärt vacker skiva med en otrolig detaljrikedom. Helt klart ett av deras bättre alster.



Hafdis Huld – Dirty Paper Cup

Jag har aldrig riktigt lyssnat på isländska GusGus (jag har däremot delat ut post till deras studio men det är en helt annan historia). Hafdis Huld var tidigare sångerska där och när jag hörde talas om ett soloalbum från henne så kände jag mig genast tvungen att kolla upp det, det måste ha haft något med min fascination för isländsk popmusik att göra. Men när jag väl fått tag på Dirty Paper Cup ville den inte riktigt släppa taget. Den är alldeles bedårande, full med små egensinniga små poplåtar. Analogsynthiga singeln Tomoko är en av skivan höjdpunkter, så även bittra, akustiska Plastic Halo och hennes gulliga mandolindrivna cover på Velvet Undergrounds Who Loves The Sun. Bäst av allt är dock Happy Ever After där Hafdis pratsjunger över ett enkelt plock från en akustisk gitarr. Den naiva texten om en picknickdejt blandat med Hafdis engelska med märkbar isländsk accent gör det till en av de sötaste låtarna jag hört på väldigt, väldigt länge.



Eluvium - Copia

Ambient är en relativt ny genre för mig. Hittade mest Eluviums Copia av en liten slump. Men den har gjort ett väldigt starkt intryck. Hans vackra stillsamma ljudbilder bjuder på alldeles fantastiska små resor. Låtarna är ofta storslagna och drömska. När han fyller ut sin ljudbild med stråkar, blås, gitarrer och piano känns det som att bli övertäckt av en varm, skön filt av ljud. Det är en alldeles perfekt skiva att drömma sig bort till en stund. Bästa spåren Radio Ballet och Reciting The Airships bärs båda fram av fina, repetitiva flygelslingor, men där den förstnämnda i princip bara bärs fram av flygeln och bär likheter med ett klassiskt komponerat stycke visar den senare upp hela Eluviums underbara ljudvärld.



Feist - The Reminder

I min värld var 2006 års bästa skiva Emily Haines & The Soft Skeletons Knive’s Don’t Have Your Back (som sorligt nog fortfarande inte börjat distribueras i Europa). Emily är i vanliga fall bandkollega med Feist i kanadensiska kollektivet Broken Social Scene och det är förvånansvärt hur mycket bra som kan komma ur den gruppen och dess medlemmar. Jag föll som så många andra redan för Feists förra album, Let It Die och har haft rätt högt ställda förväntningar på uppföljaren. När första smakprovet från the Reminder, My Moon My Man dök upp blev jag helt plötsligt övertygad om att jag inte alls skulle bli besviken. Det blev jag inte heller, jag rankar nog till och med The Reminder högre än Let It Die. Feist sjunger och skriver låtar bättre än någonsin. My Moon My Man, första singeln är oemotståndligt charmig och The Park är gudomligt vacker där Feists röst verkligen får stå ut, uppbackad av ett sparsamt komp.



Soulsavers - It's Not How Far You Fall, It's The Way You Land

Det absolut bästa med den här skivan är som jag nämnt i en tidigare post, Mark Lanegans underbara sång. Att höra honom raspa ur sig texter kring religion och uppvaknande tillsammans med den musikaliska inramningen får mig att tänka på Jason Pierce och hans Spiritualized. Det är en alldeles fantastisk, mörk folkrock/gospel skiva.



Low - Drums & Guns

Low är ett sånt band man med jämna mellan rum glömmer bort existerar. Deras tassande, tysta rockmusik gör inte så mycket väsen av sig. Men när de släpper skiva är det alltid lika intressant, de är inte ett sådant band som förändrar världen med varje ny skiva de gör, men de förfinar och polerar sitt sound lite inför varje skiva och kommer ännu lite närmare det perfekta albumet på vägen. Förra skivan The Great Destroyer var kanske ett litet snedsteg på vägen, att höja volymen och vrida upp disten var kanske inget för Low trots allt. Inför inspelningen av Drums & Guns hoppade bandets trummis av och lämnade Alan och Mimi ensamma kvar. Ingen större förlust verkar det som då de gjort smärre förändringar mot ett mer elektroniskt inspirerat sound där den ifyllande trummaskinen känns helt naturlig. Det är ett litet sidospår från den traditionella Low vägen detta också med sina elektroniska instrument, men mycket känns igen och det är ett betydligt mer lyckat experiment än föregångaren. Alan och Mimi sjunger fortfarande vackrast i världen tillsammans och skivan vandrar på i samma långsamma takt som alltid. Som vanligt finns det ett inneboende mörker i musiken också, något som också återfinns hos sina texter som ofta innehåller teman om våld och död. Avslutande spåret Violent Past kan vara något av det finaste bandet släppt ifrån sig, över en ljudvägg uppbyggd av en distad orgel, avbruten bara för korta inhopp av en gitarr sjunger Alan och Mimi så fint som bara de kan.