Jag tror jag har tillbringat åtskilliga månader till att tjata på hela min bekantskapskrets om Emily Haines storhet. Sista månaden har jag lugnat ner mig lite på den fronten, men efter att fått tag på hennes första inspelning i eget namn är det dags igen.
Emily är väl kanske mest känd som en av medlemmarna i det eminenta kanadensiska indierockbandet Broken Social Scene (det är förbluffande hur mycket bra saker som kommer från det bandet och dess medlemmars sidoprojekt). Hon är även förgrundsfigur i Metric, ett band jag är aningens mer skeptisk till. De blandar alldeles förträffliga, skruvade elektroniska poplåtar med rätt trist och menlöst harvande indierock. Aningens ojämna och jag är, trots Emily Haines sång och coolhet, inte riktigt övertygad om Metrics storhet. Inte heller finns det speciellt mycket i Metrics musik som skvallrar om vad Emily Haines på egen hand är kapabel till.
Hennes första soloalster, Cut In Half and Also Double som består av samlade demoinspelningar gjorda under flera år släpptes aldrig ordentligt. Istället såldes den runt om på spelningar hon gjorde med sina band och som soloartist. Jag tror inte världen har missat särskilt mycket genom att den inte har fått ordentlig distribution. Musikaliskt ligger hon här någonstans mellan Metrics stela indierock stunder och något slags post-grunge sound. Faller inte riktigt mig i smaken, det finns nåt undantag på skivan men som helhet visar den inte alls upp Emily Haines från hennes bästa sida.
Sen från ingenstans dök Knives Don’t Have Your Back upp förra året. Uppbackad av kompbandet The Soft Skeleton får Emily helt plötsligt alla bitar att falla på plats. Pianodrivna ballader passar hennes röst helt perfekt och hennes texter får verkligen komma fram. Det är ingen munter skiva, både låtarna och texterna är väldigt mörka, men det ligger så otroligt mycket skönhet i dem. Den här skivan trollband mig från första lyssningen och sen har jag varit fast, den är som en drog. Jag måste hela tiden återvända till den för att få mer. Sången, pianospelet, de underbara stråk- och blåsarrangemangen, ja allt bildar en urstark helhet. Låtar saknas inte heller, inledande Our Hell är ett väldigt passande öppningsspår och framstår nästan som en munter låt i sammanhanget. Crowd Surf Off A Cliff är i min mening plattans absoluta höjdpunkt. Den är kall och ödslig, med bara ett piano som backar upp Emilys röst, som verkligen låter längtande. Första versen är nog skivans absolut vackraste:
It’s not for a fuck or a kiss.
Rather give the world away than wake up lonely,
everywhere in every way
I see you with me.
Crowd surf off a cliff, land out on the ice.
Crowd surf off to sea, float toward the beach.
If you find me, hide me, I don’t know where I’ve been.
If you find me, hide me, I don’t know where I’ve been.”
Bland mina andra favoriter på plattan är Mostly Waving, som med avigt trumkomp liksom sicksackar fram i medvetandet. Den innehåller förmodligen skivans finaste blåasarrangemang också. Även Reading In Bed som behagligt förs fram av cello och piano är en riktig topplåt. De avslutande textraderna i låten som förs fram med den allra vänaste rösten Emily kan frambringa gör ett otroligt starkt avtryck;
why are your songs so sad
you sing from a book
you were reading in bed
and took to heart
all of your lives unled
reading in bed”
Skivan har hela tiden samma långsamma tempo, men blir aldrig långtråkigt eller ointressant. Det finns hela tiden saker att upptäcka, små nyanser både i musiken, rösten och texter. Genom att göra en tyst, väldigt återhållsam skiva lyckas hon smyga upp i lyssnarens medvetande och utan att riktigt veta att hon är där, lyckas hon fånga lyssnarens uppmärksamhet och släpper inte taget, man vill inte missa en ton.
Det är skam att skivan som släpptes i Kanada i september fortfarande saknar europeisk distribution Förhoppningsvis dyker den upp inom en snar framtid så fler får möjligheten att höra Emilys sagolika små poplåtar.
Lyssna på Emily Haines här>>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar