Viss musik har förmågan att förflytta en till en annan plats, som får en att bara sväva iväg med musiken och bara flyta omkring. Animal Collective är en sån grupp, jag älskar deras flummiga, aviga nya folkpop. Panda Bear är till vardags medlem i gruppen men släpper även finfina soloplattor där han utgår från gruppens patenterade sound, men vrider till det bara en aning för att få det att bli personligt. Men visst går det att känna igen sig i hans nyfolklåtar med grymma Beach Boys harmonier i sången.
Panda Bear eller Noah Lennox som han egentligen heter släppte sin solodebut Young Prayer 2004. Det var en rätt mörk historia med namnlösa låtar som mestadels behandlade hans fars bortgång. Andra skivan kom för ett tag sen och döptes till Person Pitch. Det är en betydligt muntrare historia. Noah har tillsammans med fru och nyfödd dotter bosatt sig i Lissabon och lyssnar man på Person Pitch känns det som att den genomsyras av en nyfunnen glädje. Låtarna andas ljus och hoppfullhet. Skivan är tämligen enkel och avskalad. Med sig till Lissabon hade han bara en dator och en gitarr och det ligger till grund i de flesta av låtarna. Men det är kanske främst hans röst som är hans främsta tillgång. Den ligger nästan hela tiden i stämmor, som lager över varann. Man kan inte låta bli att förtrollas av hans sång, den ligger inte överst i ljudbilden utan flyter på ett fint sätt in tillsammans med de andra instrumenten i ljudbilden. Sen kan killen skriva låtar, vaggande Comfy In Nautica inleder fint och liksom släpar sig fram med sina handklapp i bakgrunden. Good Girl/Carrots är en annan favorit, eller två favoriter till och med. Låten börjar stressigt jagande för att sedan övergå till något sävligare, mer drömskt. Min absoluta favorit är nog ändå Take Pills, som inleder väldigt stillsamt och drömlikt men sen övergår till en sjudande poplåt, där titeln återkommer som ett mantra lite här och var. Men det finns nog inga direkt svaga spår på Person Pitch, den är en väldigt inbjudande helhelt. Skivan kan framstå som väldigt kort med bara sju låtar men klockar ändå in på strax över trekvart. På nåt sätt känns inte det tillräckligt, när skivan är slut vaknar man upp igen och kommer tillbaka till vardagen. Världen som Panda Bear bygger upp i sin musik är så lockande att det tar emot lite grann att behöva lämna den. Det är en värld jag kommer återkomma till ofta, den gör mig glad och det känns som ett perfekt ställe att befinna sig på när det är vår i luften.
Det går att lyssna på lite Panda Bear här>>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar