Past In Present

Inspirerad av ett inlägg min gode vän Daniel skrev i sin blogg för några dagar sedan om de bästa konserterna han hade sett blev jag själv inspirerad att försöka mig på något liknande. Det finns så många konserter man har hunnit se genom åren, både på festivaler och på klubbar men vissa spelningar har gjort större intryck på mig än andra och det behöver nödvändigtvis inte bara vara av musikaliska skäl. Det är omöjligt för mig att lista dem, jag kan faktiskt inte säga vilken av de här konserterna som är den absolut bästa eller roligaste jag varit på så jag skriver bara ner dem efter hur de ploppar upp i skallen.




Primal Scream – Mejeriet, Lund 2000

Primal Scream var ett av mina absoluta favoritband när jag gick på gymnasiet efter att jag hade upptäckt Screamadelica och Vanishing Point. 2000 släppte de Xtrmntr som jag tyckte var helt fantastisk. De drog ut på turné i samband med skivsläppet och närmsta spelningen från Vetlanda var den de skulle göra på Mejeriet i Lund. Jag lyckades övertyga Tom, Stefan och David om att vi skulle ta ledigt från skolan en dag och åka ner till Lund fram och tillbaka över dagen för att gå på spelningen. Vi åkte ner till Lund redan på förmiddagen i Stefans mormors bil, stereon laddad med Primal Scream och bagaget med folköl. Hela dan var bara ett enda långt peppande inför spelningen. När det var dags för konsert blev jag tvungen att skiljas från de andra eftersom jag inte var myndig än och inte fick vistas i närheten av baren. Istället fick jag stå högst upp inne i lokalen bland ett fåtal andra som inte fyllt arton än. Det spelade ingen större roll vart jag stod, konserten var helt fantastisk. Ljusshowen är bland det grymmaste jag sett och passade in perfekt till deras omtumlande framträdande. Låtmaterialet var klanderfritt, de lyckades klämma in alla de bästa bitarna från sina fyra första album och kryddade det hela med att avsluta hela konserten med en grymt pumpande electrorockcover på MC5s Kick Out The Jams. Hemresan blev rätt avslagen, energin hade gått åt under dagen, jag tror jag somnade sist bortsett från chauffören och det var utanför Växjö någonstans. Dagen efter var inte lika häftig. Vi kom hem vid fem på morgonen jag gick upp två timmar senare för att ta mig till skolan. Skolkade första lektionen och satt ute och rökte istället, gick på andra lektionen, hade lunch, spillde ut en tallrik soppa över mig och insåg att det förmodligen var en rätt bra idé att åka hem och sova. Jag såg dem på Hultsfredsfestivalen igen senare på sommaren, de lyckades nästan göra en precis lika bra spelning där.




Mogwai – Teaterladan, Hultsfredsfestivalen 1999

1999 gick jag fortfarande på gymnasiet och tillbringade en del av min tid i skolans bibliotek och läste deras nummer av NME. Jag upptäckte en hel del band som var nya för mig genom den tidningen då. Just det året fick Mogwai en hel del uppmärksamhet i och med att de släppte sitt andra album Come On Die Young och deras namn hade nånstans på vägen fastnat i mitt huvud. Att jag faktiskt gick och såg dem på Hultsfred berodde nog mer på mina vänner än mig själv. Hole spelade samma år och när alla mina vänner sprang iväg på den konserten hade jag ingen lust alls att följa med. Istället såg jag att Mogwai uppträdde samtidigt och begav mig ensam iväg till Teaterladan istället. Jag visste inte alls vad jag kunde förvänta mig av en spelning med Mogwai, jag hade knappt hört dem överhuvudtaget. Vi var bara några hundra som dök upp på spelningen, Teaterladan var relativt ofylld, man kunde till och med sitta på golvet och ändå se alldeles utmärkt. Jag ångrar inte en sekund att jag gick dit för att se dem, det var en sådan konsert som körde över mig totalt. Storslagna, vackra riff blandat med larm och oväsen, Mogwais postrock liknande ingenting annat jag hade hört fram till dess. Avslutningen gjorde nog störst intryck på mig och höll säkert på i tjugo minuter när medlemmarna försökte få fram så mycket oljud som möjligt och samtidigt försöka åstadkomma så mycket skada som möjligt på sina instrument. Jag hade ont i öronen när jag gick därifrån, men jag hade fått ett av mina starkaste konsertminnen. Strax därefter införskaffade jag Come On Die Young på skiva också och kände genast igen låtar som May Nothing But Happiness Come Through Your Door och Christmas Steps från konserten. Jag har sett dem live senare men det framträdandet framstår som ingenting i jämförelse med denna spelning.




Wu-Tang Clan – Hawaii, Hultsfredsfestivalen, 1997

När jag på allvar började intressera mig för musik någon gång på högstadiet var det bara hip-hop som gällde för min del. Framförallt Wu-Tang Clan som jag lyckades odla fram ett nästintill ohälsosamt förhållande till. Jag upptäckte Enter The Wu-Tang (36 Chambers) någonstans i sjuan och jag tror det är en av de plattorna som har förändrat mitt liv till att bli en inbiten musiknörd. Den och alla gruppens medlemmars soloplattor hade jag i princip spelat sönder och lärt mig utantill. De var mina första stora musikaliska idoler. 1997 kom deras andra album Wu-Tang Forever och Hultsfred lyckades boka dem till festivalen. Det var en sjukt stor händelse för mig och jag tjatade på mina föräldrar hur länge som helst att släppa iväg mig på festivalen trots att jag inte hunnit fylla femton än. Jag lyckades få fram en kompromiss som gick ut på att jag fick åka över en dag med Erik och Erik om min far följde med och kunde möte upp och kolla läget med oss lite då och då. Det fick funka för mig, jag var bara tvungen att åka och se dem. Att åka på Hultsfred för första gången var som att komma till en ny värld, alla såg så gamla och tuffa ut. Min första festivaldag är kanske fortfarande en av de bästa någonsin. Den började med att vi sprang på Wu-Tang medlemmen Ol’ Dirty Bastard inne på området och fick hans autograf och fotograferas tillsammans med honom. Det var en helt galen upplevelse för mig, att springa på en av sina största idoler bara sådär fanns inte ens i mitt medvetande då. Jag var som på moln efteråt. Resten av tiden innan spelningen sprang vi mest omkring som de vilsna barn vi var inne på festivalområdet och såg ett och annat band. Vi var framför Hawaiiscenen i mer än god tid, vi var bara tvungna att få bra platser precis framför scenen. Det var sjukt mycket folk där lagom till spelningen började och till vår stora glädje var hela gruppen samlad, något som var ytterst sällsynt och i våra mardrömsscenarier skulle bara någon eller några få från gruppen faktiskt bemöda sig med att ta sig till Hultsfred. Nu var alltså alla medlemmar på plats och bara det var stort för oss. Sen var konserten grym, de spelade en hel del från nya plattan med framförallt mycket från sin första och en hel del låtar från alla medlemmars soloskiva. Allt det jag hade suttit hemma framför stereon och lyssnat på och lärt mig utantill under nåt års tid fick jag se och höra. De gjorde det så grymt bra också, det toksvängde verkligen kring Hawaiiscenen. Det var en dröm som gick i uppfyllelse bara att se dem, att de sedan gjorde det så fruktansvärt bra som de gjorde kändes just då bara som en bonus.




Håkan Hellström – Konserthuskällaren, Växjö, 2000

Håkan Hellström släppte sin första skiva hösten 2000. Detta var en av de få saker min gode vän Daniel, som inte var speciellt musikintresserad just då, lyssnade på. Han, jag och Hanna hade alla tre förälskat oss i honom och när vi fick höra att han skulle spela i Växjö bestämde vi oss för att vi skulle åka ner och se honom. Jag tror till och med Daniel bemödade sig med att åka fram och tillbaka till Växjö någon vecka innan spelningen bara för att köpa förköpsbiljetter till oss. Väl i kön till konserten hälsade Håkan på mig till båda mina vänners stora avund. När vi var på väg att gå in i lokalen upptäckte Hanna att hon hade glömt sitt leg och trots massiva övertalningsförsök från vår sida vägrade vakterna att släppa in henne i konsertlokalen. Det var trist att Hanna inte fick följa med in, men hon övertygade både mig och Daniel om att hon kunde fördriva några timmar i Växjö en kväll medan vi gick på konserten. Väl därinne fick vi fördriva en hel del tid innan själva konserten började. En rätt bra stund innan konserten började gick vi och ställde oss framför scenen för att försäkra oss om bra platser. Konsertlokalen var rätt liten så det var nog tur att vi tog bra platser annars hade vi nog inte sett särskilt mycket. Det blev väldigt packat med folk när introt med fågelkvitter drog igång. Bandet kom in först och sen Håkan, som vanligt vid den tiden iklädd sjömanskostym. Det var början på en av de intensivaste timmarna jag upplevt. Det är sällan jag varit på en spelning där artisten möts med så mycket ren och skär kärlek som Håkan gjorde av publiken den här kvällen. Jag stod längst fram vid kravallstaketen och alla ville verkligen längst fram för att vara så nära Håkan som möjligt. Håkan besvarade publiken kärlek och gjorde en helt sanslöst euforisk spelning. Han körde i princip hela debutskivan och även någon ny låt. Det var bara glädje, kärlek och allsång genom hela spelningen. Jag hade blåmärken på revbenen efter kravallstaketen i någon vecka efteråt men det var det värt, konserten var en sån underbar upplevelse. Stackars Hanna gick verkligen miste om nåt, när vi möttes upp igen efter konserten var både Daniel och jag i extas. Hanna hade gått på bio och sett Blair Witch Project 2. Av förklarliga anledningar var hon inte lika nöjd.




Morrissey – Arenan, Stockholm, 1999

När min hip-hopfas ebbat ut snöade jag istället in på popmusik. Som den missförstådda tonåring jag ansåg mig vara fastnade jag stenhårt för Morrissey. Under några år på gymnasiet var han min absolut största idol som mycket av mitt musiklyssnande kretsade kring. När jag hösten 1999 upptäckte att han skulle spela i Stockholm var jag bara tvungen att åka. Jag lyckades övertala min far att ta ledigt från jobbet en helt vanlig tisdag för att köra mig fram och tillbaka till Stockholm för att kunna gå på konserten (ja, jag har en väldigt snäll pappa). Ingen av mina jämnåriga vänner var speciellt intresserade av Morrissey så skulle få gå på konserten själv (min pappa gillade inte heller Morrissey). Jag hade aldrig tidigare åkt upp till huvudstaden för att gå på konsert innan och jag var ensam och ganska nervös. Jag kom till Arenan i väldigt god tid, runt två timmar innan de slog upp dörrarna men jag var inte först där. Utanför hade ett tiotal hardcore fans med bakåtkammat hår och buketter med påskliljor samlats. Det var en otrolig stämning redan innan konserten började. Folk var upprymda och spända av förväntan. Det rullade också på med allsång av Morrissey och the Smiths-låtar. Eftersom jag kommit tidigt fick jag en bra plast i kön in och även en bra plats framför scen. Det var osannolikt trångt, alla ville fram för att stå så nära Moz som möjligt. Som vanligt inleddes allting med att Morrisseys förinspelade blandband går på strax innan konserten börjar. När Morrissey själv stiger på scenen blir folk som galna, inklusive mig själv. Han inleder med en gammal Smiths-låt; Is it Really So Strange, vilket får folk att bli ännu mer upprymda. Tyvärr håller kanske inte konserten högsta klass musik och låtmässigt. Den innehåller dock ett par höjdpunkter som låtarna från Maladjusted och en riktigt bra version av Speedway. Även de andra Smiths-låtarna Meat Is Murder och underbara Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me, som han avslutar med är kvällens höjdpunkter. Efteråt slåss folk om hans utkastade West Hamt-shirt. Jag har haft på mig en turkos kortärmad skjorta på spelningen, när jag går därifrån är den mörkblå. Det har varit så otroligt tätt och trångt under spelningen att jag blivit alldeles dyngsur. Även om spelningen kanske inte var den bästa i sig så var det en grym upplevelse, första gången själv på konsert i Stockholm och första gången jag fått se Morrissey.




Sigur Rós – Cirkus, Stockholm, 2005

Under den tiden jag bodde i Reykjavik tror jag att jag lyckades missa Sigur Rós ungefär tre gånger. Det var en otroligt stor besvikelse. När de släppte Takk… 2005 och var och turnerade i Sverige var jag bara tvungen att ta igen det jag hade missat. Jag lyckades ganska snabbt engagera Sabine till att följa med på konserten och biljetterna införskaffades väldigt snart. När konserten närmade sig fick Sabine annat för sig och istället fick jag gå med hennes vän Ida och Idas lillasyster. Det spelade inte så stor roll jag skulle bara se dem den här gången. Det var första gången jag var på Cirkus, en arena som var helt perfekt för Sigur Rós storslagna musik. Förband var Amiina, som även skötte stråkarna under huvudaktens spelning. Bara den var otroligt intressant och bra i sig. Sigur Rós var dock magnifika. De inledde skymda bakom ett jättelikt tygstycke som hängde ner och täckte hela scenen. Videoprojektioner spelade på tyget under början av Glósóli som inledde konserten, det var helt sjukt snyggt. Samtidigt som de trampar igång disten i slutet på låten faller skynket. Bandet står och harvar på, belysta nedifrån och deras siluetter projiceras mot ett skynke som sitter i bakgrunden. Redan här är jag hänförd. Spelningen fortsätter i samma stil, de varvar videouppspelningar och belysning nedifrån på bandet mot skynket i bakgrunden under hela konserten och det är så vackert, rent visuellt. Låt- och framförandemässigt blir jag inte heller besviken, de får med godbitarna från Ágætis Byrjun, (), Takk… och även Hafsol från debuten Von. Höjdpunkterna på konserten består i Sæglópur som inleds med tre personer på xylofon. Även avslutet med episka, jagande Untitled 8 är ett av de främsta framförandena under kvällen. Jag var lyrisk efter att få se dem, jag hade väntat så länge på att göra det och de infriade alla mina förväntningar som jag haft på konserten.